filosofisk söndag
Njuter av stunden med frid i sinnet. För nästa sekund är den troligen bortblåst. För mig är det en konst att inte fångas av mitt stundom stormande känsloliv. Med humor kan man lugnt konstatera att det händer mer under ytan än ovanför den. Så har det nog alltid varit. Samtidigt är jag på ett plan väldigt driftig. Det jag bestämt mig för händer. Väldigt ofta. Det gäller bara att verkligen bestämma sig... Inom vissa områden av livet kommer jag inte till den punkten. Men innan döden faller över mig ska jag nog ta itu med de områdena med. För jag är både världens räddaste och världens modigaste människa. Kanske har det att göra med oförmågen att vara riktigt nöjd med tillvaron en längre tid. Det finns den där ständiga längtan efter utvecklig, förbättring, följa mina ideal. Som hos mig är väldigt starka och som den sista tiden gjort mig rätt orädd ibland. Jag är trots mitt enorma bekräftelsebehov inte rädd för att tycka det jag tycker. Mitt inre kräver att jag står upp för mig och mina ideal "för annars är jag bara en liten lort" som det uttrycks så väl av Jonathan och Skorpan.
Imorgon ska jag få svar på några prover som jag tog i veckan. Jag tror inte för stunden att det är gravallvarligt men när läkaren talade in ett meddelande i min röstbrevlåda i torsdags så sprang oron i taket! Var under cirka en halvtimme säker på att dö rätt omgående men lugnade mig betydligt efter att ha fått en telefontid först på måndagen... påminde mig också om att jag inte sökt för nåt direkt allvarligt.
Min hjärna har ett höstspår. Det är väl uppkört sedan långt tidigare och nu vill det tas i bruk igen och jag har svårt att förhindra detta. Det spåret är inget vidare för jag blir en än mer usel och kass person än vanligt när det drar igång. Nu provar jag strategin att helt enkelt vara medveten om att det spåret finns för att se om jag möjligtvis lättare kan hämta igen de elektoner (eller vad det nu är som rör sig där inne?) som dras till det spåret.
Varm kram i höstmörkret från den tillfälligt lyckliga själen.
Imorgon ska jag få svar på några prover som jag tog i veckan. Jag tror inte för stunden att det är gravallvarligt men när läkaren talade in ett meddelande i min röstbrevlåda i torsdags så sprang oron i taket! Var under cirka en halvtimme säker på att dö rätt omgående men lugnade mig betydligt efter att ha fått en telefontid först på måndagen... påminde mig också om att jag inte sökt för nåt direkt allvarligt.
Min hjärna har ett höstspår. Det är väl uppkört sedan långt tidigare och nu vill det tas i bruk igen och jag har svårt att förhindra detta. Det spåret är inget vidare för jag blir en än mer usel och kass person än vanligt när det drar igång. Nu provar jag strategin att helt enkelt vara medveten om att det spåret finns för att se om jag möjligtvis lättare kan hämta igen de elektoner (eller vad det nu är som rör sig där inne?) som dras till det spåret.
Varm kram i höstmörkret från den tillfälligt lyckliga själen.
Kommentarer
Trackback
