idealisten - familj, poesi, foto & annat livsnödvändigt

Lars Kristerz, here we come! Kanske i alla fall. Pelle och jag ska göra någon vuxennöjessak imorgon. Hmm, hur låter det egentligen? Det jag menar är egen vuxen tid tillsammans. Det blir sällan men är ack så nödvändigt. Vi tackar den goa farmodern. Kanske svingar vi våra lurviga, eller för min del stubbiga, till Lars Kristerz. Jag känner förresten nästan en i gruppen eftersom släkten kommer från strax norr om Älvdalen och vi tidigare dansat till hans bugglåter i Brunnsbergs lilla bystuga. Nästan betyder att jag just nu inte riktigt minns vad han heter... Det var förresten en upplevelse av stora mått. Man kan säga att kvällen byggdes upp kring en happening klockan elva. Alla på dragkampsföreningens fest jublade när happeningen nämndes från scenen då och då och stämningen höjdes allt mer... Så prick klockan elva så bröt det totala jublet ut! Ni skulle knappt tro mig. Som om alla väntat på en superartist, typ Michael Jackson. Happeningen var ett faktum - låten alla väntat på - Skomakar-Anton! Pelle och jag som är halvutbölingar trodde knappt våra ögon. Men vad vi skrattade och dansade.... Kanske kan vi önska Skomakar-Anton imorgon? Men jag antar att Lidköpingsborna inte riktigt fattar grejen...