idealisten - familj, poesi, foto & annat livsnödvändigt

Tre i familjen besöker kyrkan i byn. Det är en musikgudstjänst med gospel-tema. Två i vår familj är helt klart yngre än alla andra i kyrkan. Jag har inte förklarat så jättenoga vad som ska hända innan vi kommer dit. Därför får jag en hel del frågor från minstingen. Vad ska hända nu? Hur länge ska vi vara här? Vad gör dom där inne (kören som går ut genom en dörr strax innan klockorna ringer)? Jag svarar viskande för att inte störa de andra i bänkarna. När kören börjar sjunga ska vi följa med i psalmboken för sonen är övertygad om att vi börjar från början i boken - nu är det den här mamma! Jag förklarar viskande att deras sånger inte står med i boken men att vi också ska få sjunga sedan. Så tar sången slut. Vad ska hända nu mamma? Jag svarar att nu ska prästen prata lite. Han får ett förvånat ansiktsuttryck. Heter han P-r-ä-s-t-en? Mannen i bänkraden precis framför kikar lite över axeln och småler mot oss. Jag har väldigt svårt för att hålla inne gapskrattet som bubblar. P-r-ä-s-t-e-n pratar som tur är om något som faktiskt går fram till barnen - vinter, vår, årstider, naturens mirakel... Jippi, vi klarar en hel timme! Men att komma ihåg att man ska ha en slant med till kollekten är för mycket begärt.