träningspass av annorlunda slag
Vi har ju en sjuåring i familjen och snart stundar barnkalas igen. Denna gång med ett ångestfyllt förspel.
I förra veckan skrev jag ihop en, om jag får säga det själv, rätt fin liten inbjudan. Centrerade en bild, valde färgglatt och snyggt typsnitt. Välkomponerat helt enkelt. Jaha. Och så gick veckan och plötsligt var det söndag! Kalaset planeras till nu på fredag. Ångest. Vi kan ju inte skicka inbjudningar så få dagar innan... vad ska de andra föräldrarna tycka? Vi m-å-s-t-e i alla fall få iväg inbjudningarna idag så att kommer fram på måndag! Underbart då att skrivaren inte går att skriva ut på...
Pelle erbjuder en lösning. Vi skriver snabbt de tretton kuverten, jag mailar inbjudan och han beger sig till arbetsplatsen för att skriva ut inbjudningarna. Vi är rätt säkra på att posten inte töms förrän klockan fyra på eftermiddagen. Strax efter tre ringer han hem och inget mail har nått fram. Jag har fått för mig att jag kan göra som på jobbet och får alltså göra om proceduren eftersom det givetvis inte fungerar. Pelle snabbskriver ut och kuverterar alla inbjudningar. Tittar sedan lite mer noga på en inbjudan och ser att den ser lite "konstig" ut. Han köper frimärken och klistrar på och upptäcker att brevlådan tömdes för många timmar sedan.
Hem till mig som går i taket i det högsta höghuset i världen. Vi kan ju för f-n inte skicka ut de här inbjudningarna! Ingenting ser ut som det var tänkt. Jag hävdar bestämt att vi får sprätta upp kuverten, skriva ut nya inbjudningar och skicka iväg. Det är ju ändå för sent att skicka dem så de är framme till nästa dag. Men vi ska på middag hos svärmor och sedan den underbara Visakademien... Innan vi åker iväg tar jag mitt förnuft till fånga. Det smyger sig in en slags träningsledare i mitt huvud ibland. Den tränar mig i att lämna ifrån mig sådant som inte är perfekt. Och hjälp vad det är svårt. Jag lider helvetets alla kval och det här är ett av de värsta träningspassen hittills i mitt liv. Dessutom ingår det i träningen att inte ursäkta sig för det man skickat. Huvva.
I förra veckan skrev jag ihop en, om jag får säga det själv, rätt fin liten inbjudan. Centrerade en bild, valde färgglatt och snyggt typsnitt. Välkomponerat helt enkelt. Jaha. Och så gick veckan och plötsligt var det söndag! Kalaset planeras till nu på fredag. Ångest. Vi kan ju inte skicka inbjudningar så få dagar innan... vad ska de andra föräldrarna tycka? Vi m-å-s-t-e i alla fall få iväg inbjudningarna idag så att kommer fram på måndag! Underbart då att skrivaren inte går att skriva ut på...
Pelle erbjuder en lösning. Vi skriver snabbt de tretton kuverten, jag mailar inbjudan och han beger sig till arbetsplatsen för att skriva ut inbjudningarna. Vi är rätt säkra på att posten inte töms förrän klockan fyra på eftermiddagen. Strax efter tre ringer han hem och inget mail har nått fram. Jag har fått för mig att jag kan göra som på jobbet och får alltså göra om proceduren eftersom det givetvis inte fungerar. Pelle snabbskriver ut och kuverterar alla inbjudningar. Tittar sedan lite mer noga på en inbjudan och ser att den ser lite "konstig" ut. Han köper frimärken och klistrar på och upptäcker att brevlådan tömdes för många timmar sedan.
Hem till mig som går i taket i det högsta höghuset i världen. Vi kan ju för f-n inte skicka ut de här inbjudningarna! Ingenting ser ut som det var tänkt. Jag hävdar bestämt att vi får sprätta upp kuverten, skriva ut nya inbjudningar och skicka iväg. Det är ju ändå för sent att skicka dem så de är framme till nästa dag. Men vi ska på middag hos svärmor och sedan den underbara Visakademien... Innan vi åker iväg tar jag mitt förnuft till fånga. Det smyger sig in en slags träningsledare i mitt huvud ibland. Den tränar mig i att lämna ifrån mig sådant som inte är perfekt. Och hjälp vad det är svårt. Jag lider helvetets alla kval och det här är ett av de värsta träningspassen hittills i mitt liv. Dessutom ingår det i träningen att inte ursäkta sig för det man skickat. Huvva.
Kommentarer
Trackback
