kuggar i medmänsklighetens hjul

Hjärnan arbetar vidare på egen hand efter vad som hänt i Norge. Den ena tanken leder vidare till den andra. Kan jag bringa ordning i virrvarret?

Hur påverkas vi av de olika medier vi förfogar över idag? Världen kommer oerhört nära ibland. Vi vet många gånger vad som händer i en annan del av världen samtidigt som det sker. Avstånden finns på ett sätt inte. Samtidigt verkar vi vara helt beroende av just avstånd för att verkligen ta till oss och bli berörda av det som sker i omvärlden. Norge är nära. Vi förstår till och med vad människorna där säger och skriver utan översättning. Slutsats: Det skulle lika gärna kunnat hända här.

Vi får dagligen del av oerhört många andra hemska händelser runt om i världen. De stiger in i våra vardagsrum. Ändå gör de det inte riktigt. Inte känslomässigt fullt ut. Avståndet kan vara för långt, kulturen främmande, vardagen för olik vår egen. Slutsats: Det händer inte här? Ändå tror jag inte alls att det handlar om okänslighet eller oengagemang. Jag tror att vi tyvärr bara klarar av att ta in det som kommer oss verkligt nära, fysiskt och känslomässigt. Plus att "flödet" av misär och tragik är konstant. Hur hemskt det än är så stänger vi av. Och jag tror att det är fullt mänskligt. Även om medmänskligheten säkerligen varierar mycket mellan olika människor beroende på erfarenheter och plattform.

Ibland tänker jag att det vore bättre om vi bara visste om de händelser som vi får reda på genom mun till mun. Eftersom vi ändå inte kan agera med den empati och medkänsla som varje katastrof kräver. En värld utan medier. Vi skulle också slippa effekten att andra inspireras av våldsdåd. Kanske skulle också motiven försvinna för en del om man inte kunde synas och höras efteråt. Jag vet att det inte är möjligt och vi kan inte vrida klockan tillbaka. Vi har den medieflora vi har och allt gott den för med sig: Genom vår kunskap kan vi agera och engagera oss för att hjälpa andra människor som svälter, drabbats av naturkatastrofer, fängslats eller torterats utan rättegång osv. Blir dock ledsen över att jag för min egen del märker att ju större otillräcklighet jag känner desto mindre gör jag. Lösningen är förstås att se sig som en liten men viktig del av lösningen (vilket jag gör...) och agera efter det. Vi är alla oerhört viktiga kuggar i hjulet som gör att demokrati och medmänsklighet snurrar vidare och vidare och vidare.   


Kommentarer
Postat av: Moa

Du har så mycket intressant och viktigt att säga, och dessutom är du otroligt bra på att framföra det, hoppas du är stolt över dig! Det är i alla fall jag. :D

2011-07-26 @ 23:47:02
Postat av: Jonna

Tack Moa! Fast en pinsamt stor idealist trots min ålder...

2011-07-27 @ 00:56:39
Postat av: Pappan

Ingen är för gammal för att vara idealist.

Jag är också stolt över dig.

2011-07-28 @ 21:23:29
Postat av: Mamman

...och jag med! Puss o kram

2011-07-29 @ 10:26:45

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0