göda mjukheten

Den där filuren lurar igen. Minns ni den spinkiga, föraktfulla och överkritiska typen? Hon har blivit längre och pekar med sina knotiga fingrar. Dömer det som känns, sägs och tänks. Hårt och skoningslöst. De försiktiga försöken att nära den tålmodiga, varma och fylliga ger halvhjärtat resultat. Hon är så liten som en tappad ostsmula. Nu ska jag ta henne i mina händer och tala varmt och mjukt till henne. Låta henne växa i sin mjukhet. Förbi. Och ge plats för mig i sin marschmallowfamn.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0