idealisten - familj, poesi, foto & annat livsnödvändigt

Min lilla kille har blivit bjuden på födelsedagskalas, kompiskalas! Hittills har storebror varit den som gått på kalas och på sista tiden ganska tätt. Och det finns en liten försiktig fråga varje gång - "är bara Alfred bjuden?" Och så har det ju varit hittills eftersom Axels kompisar inte riktigt kommit till kompis-kalas-stadiet. Men nu äntligen. Idag fick både Alfred och Axel varsin liten lapp med inbjudan till kalas. Jag trodde att han direkt förstod att han var bjuden när vi sa att de var bjudna på kalas. Någon timme senare då vi kikar på lapparna igen så frågar han med sin försiktigt hoppfulla röst "är jag också inbjuden?" Vi fick läsa att det stod Axel på lappen återigen och se en stor liten lycka sprida sig i ansiktet... Som farmor sa, hjärteknipande. Det finns inget annat ord.

Min Axel ligger i sängen. Han ropar lite halvhögt:
-Mamma, jag har vassa tånaglar!
Jag hämtar nagelsaxen och konstaterar att vi behöver klippa lite. Så klipper jag och han känner efter om det blir ordentligt gjort. Och så funderar han över en av de stora viktiga frågorna när man är fyra år:
-Mamma...klipper ni era tånaglar själva...? (underförstått - Pelle och jag)

Jag får väl bekräfta att vi gör det.

Alfred tittar besviket ner i den ugnsfasta formen med fiskrätten:
-Finns det inte några såna där små böjda?
Maken och jag funderar. Vad menar han?
- Vad menar du?
Och så slår det mig. Vi brukar tillaga fisk i ugn med citronpeppar, salt, gräddmjölk, gratinerat med ost och såna där små böjda. Det är r-ä-k-o-r han menar... Stackars barn. Så var det med det ordförrådet.

Men fisken går gladeligen ned ändå. Tre portioner! Och Axel chockar familjen genom att först äta upp all mat på tallriken och sedan be om en portion till. Som han äter upp! Jag säger till honom att han kommer växa så det knakar inatt. Och säger givetvis detsamma till Alfred, att de båda ska knaka ordentligt. Alfred frågar efter en stund med fundersam men lite skeptisk min:
-Kommer det verkligen att höras att vi knakar inatt mamma? Om er då?

Jo, nog knakar det om mig alltid... Men på såna där ställen som man helst skulle önska att det inte knakade till, ungefär mitt på och knaket gör det liksom lite mjukare och bulligare precis där. Hmm.

Tack MORA TRÄSK för fredagsunderhållningen! (Axel: "kan vi få se på torne träsk?" Alfred inför varje sång: "den här är bra!") Bättre familjenöje finns inte...

http://video.passagen.se/v/mora_trask_lilla_olle.action

Håll till godo!

Axel innan han ska somna:
-Jag är en grismamma (läs mammagris..) och du kan vara min grisbebis.
Så gärna Axel! Jag kan för alltid vara din grisbebis.

Kom att tänka på ett samtal för kanske en vecka sedan. Jag talade om för Axel att han är världens finaste kille. Han ser mest fundersam ut:
- Men Alfred då?
Jag svarar att han också är världens finaste, att jag har två finaste killar.
- Men pappa då?
Jag får då givetvis medge att jag har tre finaste killar.
- Men dom på ditt jobb då?
Jag skrattade lite då och förklarade att bara de tre var finast för mig men idag så stockar sig skrattet lite. Tänk att han på fullaste allvar frågade om de på mitt jobb är världens finaste för mig? Det gör lite ont i hjärtat. Lite för mycket tid på jobbet?

Tänk om man kunde minnas allt roligt som barnen säger.
Jag tänker flera gånger om dagen att - det där ska jag komma ihåg!

Och så sitter jag här och det är som bortblåst....
...men... vänta lite...nu kommer en kommentar tillbaka till mig...

Vi har grillat korv, champinjoner, lök, paprika och kokt färskpotatis och min Axel gillar mest korvbrödet:
- Mamma.....kan man grilla blodpudding?

Ni som känner Axel förstår. Vi kör blodpudding ungefär en gång i veckan. Året om - sedan något år?
Dock inte grillad. Hittills.

Vi börjar rulla bilen efter ett litet stopp på Kinnekulle.
Min lilla son undrar varför vi "åker åt det här hållet".
Jag svarar att vi åker häråt för att det var från det hållet vi kom och det är så man åker hem.
"NÄHÄ" säger han tvärsäkert. Och sedan mycket skeptiskt:
"Hur Vet Du Det?"

(Jag är ensam vuxen i bilen och körde bilen dit)

Min lilla gosse filosoferar vidare: "Tänk om jag körde bilen - och inte visste vägen!"
Vi skrattar gott - ialla fall jag. Jag är rätt säker på att det kommer att hända...

Denna son är lite lite lik mig ska jag tillägga. 
Jag ser inte alltid det som andra tycker är uppenbart i omgivningen.
Stora betongblock, brinnande uthus och sånt.

God natt.

Pappan i familjen har slagit ihjäl getingen som surrat omkring på altanen där familjen sitter och äter. Den ligger på flugsmällaren och är i två delar. Son nummer ett undrar: 
- Är den dö?
Pappan svarar ja. Han går för att kasta den i soporna. Son nummer två konstaterar:
- Den få va döö!

Ja, inte så mycket att välja på...

Jag är på väg ut i trädgården och barnen vill vara inne och leka.
Mycket pedagogiskt säger jag att om de behöver mig, om de slår sig eller så, så får någon av dem komma ut på altanen och ropa efter mig. Axel svarar mig med sin speciella rynka-på-munnen-min: "Men om jag slår Alfred så säger jag bara förlåt". Det vill säga, han kommer inte behöva gå ner och ropa efter mig.

Till saken hör nu att barnen mycket sällan slåss men om det händer så är Axel väldigt snabb att be om ursäkt. Och då är allt verkligen bra med en gång i hans stora lilla värld...

Axel tänder lampan strax efter att vi sagt godnatt.
- Vad gör du Axel?
Axel pillar sig koncentrerat mellan tårna och drar sedan upp pyjamaströjan.
- Jag har ett hål på magen. Jag vet vad det heter. Navel.
Han är ganska nöjd och håller sen upp sin högra hand.
- Vad heter handen mamma?
- Den heter bara handen, Axel.
Axel funderar en sekund.
- Men i efternamn!
Och snabbt därefter:
- Man kan säga att den heter navel.
Jaha, okej, säger jag (med ett skönt skratt i magen). Sedan ber jag Axel släcka lampan igen och det är ok. Jag säger godnatt igen till min son som inte gillar pussar, bara klappar och kramar. Ikväll hade han hundratusen av varje.