idealisten - familj, poesi, foto & annat livsnödvändigt

En vanmaktens och sorgens dag. Vi vet ännu inte något om gärningsmannens sjuka syfte men jag bävar för konsekvenserna. För att rädsla och skräck ska ta över vardagen för många i våra stora städer. För att vi ska börja vakta på varandra, hålla utkik efter föremål som kan vara bomber, oroas för att den eller den ska vara en galning med vapen. Jag vill inte se ett samhälle som styrs av fruktan. Vägrar. Men det är ju oerhört lätt att säga när man befinner sig i en liten byhåla. När man förmodligen inte på riktigt behöver oroa sig för att någon i ens närmaste familj ska råka illa ut på det sättet. Men jag vill ändå att vi ska bjuda motstånd med allt vad vi har. Och då menar jag inte genom övervakning eller hårdare tag eller nya tuffare lagar. Jag vill att vi bjuder motstånd genom kärleksfulla handlingar och tillit. En motkraft. Vi måste stå fasta i tron på att vi kan behålla och skapa det samhället vi vill ha, trots attacken mot det. Ett samhälle som bygger på demokrati och öppenhet. Galningar kan vi aldrig helt skydda oss mot men vi kan prata med våra medresenärer, bjuda in grannarna på fika, le och hälsa på bekanta och obekanta, krama nära och kära, rösta och engagera oss på olika sätt. Vara en del av det lilla och stora samhället och bjuda in andra genom tillit och kärlek. Det finns ingen annan väg. För fruktan är förödande.