idealisten - familj, poesi, foto & annat livsnödvändigt

"Ditt kompetenta barn" ligger framför mig här på skrivbordet. Men mina kompetenta barn har vägrat samarbete idag, Jesper Juul. Eller samarbetat högst motvilligt. Eller kanske bakvänt som du brukar skriva om. Det skulle väl i sådana fall betyda att jag inte heller ville detta och det är kanske sant... Jag vet att det vi sysselsatt oss med idag inte är världens roligaste aktiviteter. Letat jacka till Axel i en affär, handlat jacka till Axel i en annan affär, handlat mat på Willys inklusive kisspaus med blöta kalsonger och språngmarsch tillbaka till ICA eftersom det saknades pengar till toaletten på Willys (pust). Men vi har i alla fall pausat mitt i för lite mellanmål, korv med bröd och festis och frukt, och barnen har fått handla lördagsgodis samt varit på egna äventyr bland tidningarna medan jag matade lillasyster. Ändå den värsta klag- och tjatdagen i mannaminne. Från barnens sida och från min. Den mest smidiga och anpassningsbara är helt klart också den yngsta i sammanhanget. Makalöst nöjd med att bara hänga med oss övriga. I mitt föräldraskap försöker jag då och då argumentera för att vi faktiskt måste göra saker som inte är så roliga ibland. För att de är nödvändiga. Mina barn avskyr att gå i affärer, framförallt innan vi kommit till dem. Då är det som allra värst. Då dör man ju nästan av uttråkning och av att alltid, alltid behöva gå i dessa affärer. Och mamman dör nästan av ilska och provar alla upptänkliga tonlägen för att de ska inse hur sällan de behöver gå i affärer och hur odrägliga de är som bara klagar. Mycket konstruktiva dialoger således. Sedan kan det ju tänkas att det faktiskt ändå är lite kul med färgglada vantar och att jackan faktiskt är snygg och att lillasyster är rätt rolig  i kundvagnen. Och mamman tycker för en stund att det är mysigt att mellanmåla ihop och att barnen är riktigt trevliga barn. Tyvärr är måttet ändå rågat när kvällen kommer efter vrålstressig matlagning innan scouter, tjat, tjat och ytterligare tjat om diverse enkla (men ibland tydligen omöjligt svåra) ting som att ta av sig kläderna. Bägaren rinner över när skrivarprogrammet kapar de svårligen valda fotona, som ska med till skolans scraping, lite på fel ställe. Då kommer en rad av fula ord över moderns läppar och till och med ordet som börjar och slutar på k med ett u i mitten. Aldrig någonsin tidigare uttalat med barn närvarande. Jag upprepade det inte. Ågren slog till mig i huvudet mycket, mycket hårt och direkt. För att ni icke skall döma mig alltför hårt vill jag förtydliga att jag inte sade det till barnen. De bara råkade höra det. Hmm, illa nog förstås. Så nu sitter jag här och biktar mig och tröstar mig med att de förmodligen inte hört ordet förut och därför knappast la det på minnet... Så var det med den inbillat goda impulskontrollen.