grus i semestermaskineriet - eller att få ur sig skiten!
Ouppfyllda förväntningar kan tynga kroppen långt ner i gruset. Borde-lyckan hjälper inte heller till. Den lyckan som borde frodas men inte riktigt vill...
Den här soliga sommaren kommer gå till historien som den finaste i mannaminne. Vädermässigt så även för mig. Känslomässigt kommer den etsas in som en för splittrad sommar. Stress och otillräcklighet, vardagskonflikter men givetvis också många fina stunder. Ro och harmoni har dock inte hunnit landa ordentligt i våra hjärtan och det sörjer jag.
Säkert tycker någon att det är fånigt att sörja ouppfyllda förväntningar av det här enkla slaget. Tillhör ju vardagen att semesterförväntningarna är för höga. Visst och sant. Men var och en bär vi ju vår egen känslomässiga börda. Min är den att jag nuförtiden absolut inte klarar att för länge bära runt på oförlösta känslor. Tack och lov! Måste ut och sorteras i högar med jämna mellanrum för att jag ska kunna leva sant. Annars stagnerar jag i min egen inre oreda. Och en inre död moder eller partner eller svägerska är inget vidare att ha i sin närhet. Jag lovar!
Mitt språkbruk kanske kan verka lite väl dramatiskt för vissa öron? Det blir så när känslorna försöker finna sina ordgelikar. Hittar de varandra förlöser det också min själ från död och hopplöshet. Gott att veta för idealisten och lite överdrivet för en mer jämnmodig typ?
Fina stunder låter sig lättare fotas!
