en hemmafrus makt?
På nyheterna rapporterades idag om en undersökning där man tillfrågat kvinnor (mammor?) om de kunde tänka sig att vara hemmafruar. Om jag inte minns fel svarade hälften att de kunde tänka sig det, flest unga kvinnor. Hjälp! Vad säger det? Jag tror personligen att det delvis handlar om en reaktion på känslor av otillräcklighet eftersom vi kvinnor, mammor fortfarande tydligen är familjens och hemmens projektledare samtidigt som vi gör karriär, försöker hålla oss snygga och så vidare i all oändlighet. Visst, det är sunt att reagera på nåt sätt. Det är ju bara det att en sådan reaktion skulle slå så fel. Om vi kvinnor än starkare håller fast vid ansvaret för hemmet och familjen kommer vi ju aldrig nå ett delat projektledarskap där hemma. Och vad kanske är än viktigare - vi kommer förmodligen inte nå ett delat "projektledarskap" utanför hemmen. Där som makten över politik, ekonomi, religion, nyheter finns. Makten över mitt eget och andras liv i ett vidare perspektiv. I ett sammanhang där jag verkligen kan påverka mer än enbart i det lilla. En nivå räcker inte som jag ser det. Kvinnor behöver finnas överallt och på alla nivåer. Kanske hade statsministern rätt i att vissa invaggats i en falsk bild av glamour. Hollywoodfruarnas fel? Hoppas stt de unga kvinnorna tar en tankevända till innan de gör verklighet av hemmafrudrömmen.
idealisten på G
Jag går igång på att Engagera mig. Med stort E. Det är den där demokratigalningen i mig tror jag. Hon som vill vara med och skapa det där idealsamhället, som vill bidra till gott och gemenskap och delaktighet. Undrar varifrån hon kommer egentligen? Idag besökte jag öppna förskolan och samtalet med församlingspedagogen ledde in på behovet av fler föräldrar i rörelse kvällstid på helgerna i det lilla samhället. Genast tänder det till i mig. Det måste vi ju kunna lösa! Jag sitter i föräldrarådet och hade hört lite om det behovet från föräldrar. Dessutom fanns det en eldsjäl som fixade med detta tills för några år sedan. Jag delar helt synsättet att det rör allas våra ungdomar (och våra blivande ungdomar för oss som ännu inte har några=)). Hjärnan jobbar liksom av sig själv för att hitta en praktisk lösning på problemet. Hej och hå. Jag inser att jag kanske borde spara krutet tills våra egna barn är tonåringar men det är väl samtidigt en väldigt trist inställning? Vad som händer nu kanske har väldigt stor betydelse även för vad som händer om några år. Och givetvis för dagens unga. Jag låter hjärnan arbeta på lite så får vi se vad jag kan bidra med. En liten skjuts borde man ju kunna ge!
kuggar i medmänsklighetens hjul
Hjärnan arbetar vidare på egen hand efter vad som hänt i Norge. Den ena tanken leder vidare till den andra. Kan jag bringa ordning i virrvarret?
Hur påverkas vi av de olika medier vi förfogar över idag? Världen kommer oerhört nära ibland. Vi vet många gånger vad som händer i en annan del av världen samtidigt som det sker. Avstånden finns på ett sätt inte. Samtidigt verkar vi vara helt beroende av just avstånd för att verkligen ta till oss och bli berörda av det som sker i omvärlden. Norge är nära. Vi förstår till och med vad människorna där säger och skriver utan översättning. Slutsats: Det skulle lika gärna kunnat hända här.
Vi får dagligen del av oerhört många andra hemska händelser runt om i världen. De stiger in i våra vardagsrum. Ändå gör de det inte riktigt. Inte känslomässigt fullt ut. Avståndet kan vara för långt, kulturen främmande, vardagen för olik vår egen. Slutsats: Det händer inte här? Ändå tror jag inte alls att det handlar om okänslighet eller oengagemang. Jag tror att vi tyvärr bara klarar av att ta in det som kommer oss verkligt nära, fysiskt och känslomässigt. Plus att "flödet" av misär och tragik är konstant. Hur hemskt det än är så stänger vi av. Och jag tror att det är fullt mänskligt. Även om medmänskligheten säkerligen varierar mycket mellan olika människor beroende på erfarenheter och plattform.
Ibland tänker jag att det vore bättre om vi bara visste om de händelser som vi får reda på genom mun till mun. Eftersom vi ändå inte kan agera med den empati och medkänsla som varje katastrof kräver. En värld utan medier. Vi skulle också slippa effekten att andra inspireras av våldsdåd. Kanske skulle också motiven försvinna för en del om man inte kunde synas och höras efteråt. Jag vet att det inte är möjligt och vi kan inte vrida klockan tillbaka. Vi har den medieflora vi har och allt gott den för med sig: Genom vår kunskap kan vi agera och engagera oss för att hjälpa andra människor som svälter, drabbats av naturkatastrofer, fängslats eller torterats utan rättegång osv. Blir dock ledsen över att jag för min egen del märker att ju större otillräcklighet jag känner desto mindre gör jag. Lösningen är förstås att se sig som en liten men viktig del av lösningen (vilket jag gör...) och agera efter det. Vi är alla oerhört viktiga kuggar i hjulet som gör att demokrati och medmänsklighet snurrar vidare och vidare och vidare.
fruktan är en omöjlig väg
En vanmaktens och sorgens dag. Vi vet ännu inte något om gärningsmannens sjuka syfte men jag bävar för konsekvenserna. För att rädsla och skräck ska ta över vardagen för många i våra stora städer. För att vi ska börja vakta på varandra, hålla utkik efter föremål som kan vara bomber, oroas för att den eller den ska vara en galning med vapen. Jag vill inte se ett samhälle som styrs av fruktan. Vägrar. Men det är ju oerhört lätt att säga när man befinner sig i en liten byhåla. När man förmodligen inte på riktigt behöver oroa sig för att någon i ens närmaste familj ska råka illa ut på det sättet. Men jag vill ändå att vi ska bjuda motstånd med allt vad vi har. Och då menar jag inte genom övervakning eller hårdare tag eller nya tuffare lagar. Jag vill att vi bjuder motstånd genom kärleksfulla handlingar och tillit. En motkraft. Vi måste stå fasta i tron på att vi kan behålla och skapa det samhället vi vill ha, trots attacken mot det. Ett samhälle som bygger på demokrati och öppenhet. Galningar kan vi aldrig helt skydda oss mot men vi kan prata med våra medresenärer, bjuda in grannarna på fika, le och hälsa på bekanta och obekanta, krama nära och kära, rösta och engagera oss på olika sätt. Vara en del av det lilla och stora samhället och bjuda in andra genom tillit och kärlek. Det finns ingen annan väg. För fruktan är förödande.
viktigt viktigare viktigast
Vad skulle du göra med ditt liv om du visste att du bara hade två år kvar att leva?
Emellanåt ställer jag mig den typen av frågor. För att fånga det viktigaste. För att om möjligt leva mina ideal. Nummer ett på listan är familjen, barnen, och att ge dem av min kärlek. Vara tillsammans och uppleva saker tillsammans. Enkla ting. Picknicka. Resa. Dansa. Sjunga. Leka. Skriva. Fota. Umgår med släkt och vänner. Diskutera. Simpelt, nära och kanske konstnärligt. Det är alltid där jag hamnar. Men om livet är längre? Då tillkommer ett utvecklande och meningsfullt arbete. Analysera. Testa sina egna gränser. Lära nytt.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Vad svarar ni på den frågan?
filosofi för treåtta
Om jag ska skriva min nuvarande ålder blir det nu såhär. Trea. Åtta. 38. Oj vad gammalt det låter. Jag trodde på fullaste allvar att man med åldern skulle bli sådär vansinnigt lugn, tillitsfull och mogen. Är väl något mer av det idag än för tjugo år sedan men inte tillnärmelsevis som jag föreställde mig då. Ibland känns det som att livet hittills handlat om att utmana rädslor. Är det unikt för mig? Är det många andra som börjar vuxenlivet på plussidan och inte har så många rädslor att tampas med? Självklart svarar jag mig. Vi är ju olika stöpta även om vi människor också givetvis är väldigt lika. Vilka rädslor har jag utmanat? Telefonskräcken. Öppna-mig-skräcken. Spindelskräcken. Föredragsskräcken. Bli-förälder-skräcken. Och en himla massa andra hel- och halvskräcker... Tyvärr finns det någon kvar som jag gärna vill bli av med. Den ökända och underliga Räcka-till-(som-vän)-skräcken är nog den största. Jag utmanar den periodvis men det går förbannat trögt. Får se om livet som treåtta innebär några framsteg. Så var det med det födelsedagsfilosoferandet =) Godnatt!
hello Rosa
Min dotter har på sig ett par mjuka rosa byxor med volang i fållen. De är av märket Hello Kitty. Inget konstigt alls tänker ni säkert. Men jag trodde inte att jag skulle hamna i den rosa fällan... Just dessa är en fin present från kusinen men jag märker att jag klär henne mer och mer åt det rosa hållet. Rosa är en fin färg. Men min melodi är ju att vara anti det mest könstypiska. Det är jag ju egentligen. Ändå vill jag gärna att hon ska vara sådär flicksöt. Kompenserar med svart/vit-randig body. Lite lätt schizo?
våga vara oflexibel =)
Hur ser det ut i era familjer? Fastnar ni också i roller som är alltför stereotypa? Som till exempel att den ena har den mer flexibla rollen och avbryter sina göromål när något annat pockar på uppmärksamhet - ett barn eller två - och den andra lite mer ostört får fokusera på ett göromål i taget. Viktiga och nödvändiga göromål, det handlar inte om det! Ska vi tampas lite mer om den oflexibla rollen?
reflektion från en matvaruaffär
Intressant. När jag handlade häromdagen blev det smått kaotiskt vid kassan. Jag och tre barn. Min minsting bestämde sig för att visa röstresurserna när vi stod i kö för att betala. Jag blev tvungen att ta ett beslut och det innebär att packa upp varor med henne på axeln, betala med henne på axeln, packa varor med henne på axeln samt lyfta upp tre tunga påsar i kundvagnen med henne på axeln. Jag hade dessutom hennes bilstol i kundvagnen. Tack och lov för två hjälpsamma storebröder. Men ganska intressant betéende vi har - jag och alla andra. Ingen frågade om jag ville ha lite hjälp trots det uppenbart besvärliga i situationen. Och jag är rätt säker på att åtminstone någon tänkte tanken... Och jag å min sida bad inte någon annan om hjälp, tänkte inte ens tanken... Varför är vi sådana? Skulle det varit annorlunda någon annanstans i världen?
rörmokeri med filosofiska inslag
Min egen rörmokare fixade den där blandaren eller avstängaren! Och dessutom till en kostnad av nästan noll kronor. Han vill absolut inte erkänna det själv men han är faktiskt jäklig på att fixa och laga saker. Han är liksom vän med hur saker och ting fungerar, förstår dem på nåt sätt. Är väl helt enkelt uppmärksam och har en hjärna som fattar hur de jordiska sakerna hänger ihop. Och jag är som ni nog förstått mer en person av det filosofiska slaget, förstår människor och hur de fungerar men ting kan vara mig lite mer främmande. Sedan kan det väl vara så att närmar jag mig en sak så kan vi visst bli riktigt goda vänner men vi möts på nåt sätt på ett teoretiskt plan först. En omväg till det praktiska. Min man behöver inte ta någon omväg. Och jag tror att en av mina söner är väldigt lik honom. Men åter till blandaren, avstängaren. Han kollade upp vilka delar som behövdes i en väldigt tjock katalog från Rinkaby Rör. Sedan kollade han in blocket och hittade där en privatperson som sålde ett handfat och rätt typ av blandare. Säljaren bodde dessutom några kilometer härifrån. Vi har dessutom haft ett handfat med ett extra hål i några år så handfatet passar oss också ypperligt. Tvåhundra kronor och en lite slitsam kväll för att få loss och dit igenkalkade delar. Nu fungerar det som nytt igen! Jag är mäkta stolt över min man även om han säger att det bara handlar om att våga försöka. Min egen hantverkare.
utan magiska trollstavar
Ibland förvånas jag över hur onyanserat folk verkar agera. Bland annat över vilka förväntingar människor har på skolan. Man kan få uppfattningen att skolan ska lösa alla våra problem.
Jag tänker så här. I den vanliga skolan vistas nästan alla våra barn. Med sig in i klassrummet har de sina begåvningar, känslor, personligheter, brister och mindre eller större problem. Ibland är de riktigt stora, problemen, och i dagens skola finns nästan alla barn i samma klassrum. Det är vuxenvärlden och skolan som ska anpassa sig efter barnens behov. Men om de vuxna (i bästa fall, ibland kanske bara den vuxne) inte räcker till då. Om de inte är pedagogiska gudar och kloningsbara. Om de sliter häcken av sig trots kassa löner och utan stöd från varken ledning eller omgivning. Om de inte genast med sina pedagogiska magiska trollstavar kan eliminera ett problem (läs barn) som uppstått. Vad händer då? Vems är ansvaret? Är det skolans ansvar? Eller finns det möjligtvis en något mer nyanserad analys av vad som skett?
Kanske är det så att vi som föräldrar måste vara medvetna om att med den typ av skola som vi valt så finns det barn med stora problem i våra klassrum. Och alldeles förbannat ändliga resurser. Våra underbara pedagoger är tyvärr inte gudar som kan LÖSA alla typer av sociala problem i ett trollslag. Jag vill att vi ska fråga oss själva vem eller vilka som mer har ansvaret. Kan det vara jag som förälder som har ett ansvar för att samverka med skolan? Kanske för att samverka konstruktivt med andra föräldrar? För att stärka mitt barn på olika sätt i att hantera motgångar? Kan det vara kommunens ansvar att se till att det finns spetskompetens att tillgå i sådana här situationer? Har vi alla ett ansvar för att behålla sunt förnuft och låta bli att sprida illvilliga rykten?
Vad händer i förlängningen om vi blir människor som tror att en institution ska lösa våra gemensamma problem? Om vi blir sådana som bara ställer krav utan att själva ta någon del av ansvaret? Vilket samhälle får vi då?
Jag tänker så här. I den vanliga skolan vistas nästan alla våra barn. Med sig in i klassrummet har de sina begåvningar, känslor, personligheter, brister och mindre eller större problem. Ibland är de riktigt stora, problemen, och i dagens skola finns nästan alla barn i samma klassrum. Det är vuxenvärlden och skolan som ska anpassa sig efter barnens behov. Men om de vuxna (i bästa fall, ibland kanske bara den vuxne) inte räcker till då. Om de inte är pedagogiska gudar och kloningsbara. Om de sliter häcken av sig trots kassa löner och utan stöd från varken ledning eller omgivning. Om de inte genast med sina pedagogiska magiska trollstavar kan eliminera ett problem (läs barn) som uppstått. Vad händer då? Vems är ansvaret? Är det skolans ansvar? Eller finns det möjligtvis en något mer nyanserad analys av vad som skett?
Kanske är det så att vi som föräldrar måste vara medvetna om att med den typ av skola som vi valt så finns det barn med stora problem i våra klassrum. Och alldeles förbannat ändliga resurser. Våra underbara pedagoger är tyvärr inte gudar som kan LÖSA alla typer av sociala problem i ett trollslag. Jag vill att vi ska fråga oss själva vem eller vilka som mer har ansvaret. Kan det vara jag som förälder som har ett ansvar för att samverka med skolan? Kanske för att samverka konstruktivt med andra föräldrar? För att stärka mitt barn på olika sätt i att hantera motgångar? Kan det vara kommunens ansvar att se till att det finns spetskompetens att tillgå i sådana här situationer? Har vi alla ett ansvar för att behålla sunt förnuft och låta bli att sprida illvilliga rykten?
Vad händer i förlängningen om vi blir människor som tror att en institution ska lösa våra gemensamma problem? Om vi blir sådana som bara ställer krav utan att själva ta någon del av ansvaret? Vilket samhälle får vi då?
tröghet
Idag sitter det en tröghet i hela kroppen. Hela mitt jag ropar efter sol, värme och ljus. Och kanske efter en lugnare takt. Den där ständiga strävan framåt på olika sätt. Ibland skulle den nog må gott av att begravas djupt i en helt annan tillvaro. En tillvaro av maklig takt, mycket lek och samvaro. Där arbete varieras efter årstid, intresse och energi. Där skapande på alla plan har en stor plats.
Och då var idealisten vaken igen.
Och då var idealisten vaken igen.
illgrönt!
Vi ska inte bara välja politiskt parti. Vi ska välja elbolag också! Vi försöker även där hålla oss till den gröna skalan. Just nu har vi vindel hos Vattenfall. Egentligen lockar mig Godel enormt mycket nu när vi ska välja om. Ett icke-vinstdrivande elbolag låter nästan för bra för att vara sant! Jag önskar att vi verkligen enbart kunde gå efter ideal och vilja men det finns det där lilla kruxet ekonomi i form av reda pengar att också ta hänsyn till. Sen är min man stor motståndare till vattenkraft som alla som känner honom förstår. Han har ett brinnande engagemang för våra fiskar och vattenmiljöer och jag blir smittad även om jag egentligen är oinsatt. Hos Godel kan man inte välja bort vattenkraft utan det ingå också som en del i bra-miljöval-elen tillsammans med annan förnybar energi - sol, vind och biobränse. Och i övrigt verkar det vara ett fantastiskt bolag på alla sätt och vis! Men så är det ekonomin. El till självkostnadpris är ju suveränt i sig men att hela tiden ha ett rörligt pris känns lite vanskligt om vi får en vinter som den senaste... Tål att tänkas på men grönt blir det, illgrönt!
filosofera
Jag såg den vackraste av månar ikväll. Och det slog mig att där har flera människor stått med sina platta fötter eller höga fotvalv. Det är underligt så in i norden. Liksom hela vårt universum. Skulle så gärna lyssnat till astronomen på filosoficaféet på biblioteket ikväll. Men istället satt jag fast på tåget med mina egna tankar som sällskap.
Vi har en riktigt tjock dräktig katt här hemma hos oss. Jag tror inte det dröjer särskilt många veckor innan vi är lyckliggjorda med flera små liv!
den lilla idealisten
Tid till reflektion. Om jag får de där lugna stunderna med tid till eftertanke kan jag vara mitt bästa jag.
Tid till reflektion. Om vi i familjen tar tillfällena till fridfull samvaro mår vi fint och kan ge till andra.
Tid till reflektion! Om arbetsplatsen ger tid till eftertanke och analys så växer medarbetarna och organisationen.
Tid till reflektion. Om företag tar ansvar för rättvisa finns det i slutändan så många vinnare .
Tid till reflektion! Om nationer agerar för framtida generationer kanske vi lyckas bevara vår tjusiga planet!
Tid till reflektion! Om var och en av oss drar sitt strå vill jag tro att det kan gå...
partypolitik
Jag tänker på politik och engagemang. Jag pratar mycket också. Jag försöker puscha min man att engagera sig mer. För att han har ett naturligt engagemang och en politisk begåvning som han inte är medveten om. Det har jag med och och jag är medveten om den - och kanske överdriver jag den en gnutta. Men jag har engagemanget i mig. Men politisk begåvning är inte bara vanlig partipolitik. Det är att vara aktiv i demokratiska processer varhelst de finns, på arbetet, i föreningsliv, i debatter och här till exempel. Jag har definitivt en outnyttjad potential. Fackligt fungerade det fint för mig: tydlig, saklig, obönhörlig i de viktiga frågorna och ändå kompromissvillig. Vilken egotripp? Kanske. Jag vill tillhöra ett parti som har långsiktighet som drivkraft. Både vad gäller miljö, människor, arbetsliv och ekonomi. Någon som kan gissa vartåt det lutar? Att arbeta med något som inkluderar att vårda och utveckla sina ideal känns livsnödvändigt. Kan ske på olika sätt men kanske finns politik i en framtid som måste vara ljus.
Nu väntar mig herrarna i Boston Tea Party. Vi ses!
Nu väntar mig herrarna i Boston Tea Party. Vi ses!
skymd
Ibland gömmer sig meningsfullheten och vill inte låta sig hittas. En kurragömmalek som jag helst skulle vara utan. Jag vet vid det här laget att den börjar när vardagen varit intensiv en tid. När reflektionen och samtalen om det viktiga förpassats under en grå filt. Jag letar i affärer, klädutrensning, städning, facebook, festivalmelodier, vardagliga samtal. Där finns den inte. Provar sömn, långsamhet och närmar mig ord, musik och de viktiga frågorna. Jag vet ju så väl att det är där den gömmer sig, kurar och lurar. Och när den är funnen ska jag inte låta den springa iväg på det där sättet igen. Än lurar den men jag skymtar den och tänker bannemej ta ett jätteskutt och landa mitt på den. När jag malt mig fram genom det som skymmer sikten.
filosofisk söndag
Njuter av stunden med frid i sinnet. För nästa sekund är den troligen bortblåst. För mig är det en konst att inte fångas av mitt stundom stormande känsloliv. Med humor kan man lugnt konstatera att det händer mer under ytan än ovanför den. Så har det nog alltid varit. Samtidigt är jag på ett plan väldigt driftig. Det jag bestämt mig för händer. Väldigt ofta. Det gäller bara att verkligen bestämma sig... Inom vissa områden av livet kommer jag inte till den punkten. Men innan döden faller över mig ska jag nog ta itu med de områdena med. För jag är både världens räddaste och världens modigaste människa. Kanske har det att göra med oförmågen att vara riktigt nöjd med tillvaron en längre tid. Det finns den där ständiga längtan efter utvecklig, förbättring, följa mina ideal. Som hos mig är väldigt starka och som den sista tiden gjort mig rätt orädd ibland. Jag är trots mitt enorma bekräftelsebehov inte rädd för att tycka det jag tycker. Mitt inre kräver att jag står upp för mig och mina ideal "för annars är jag bara en liten lort" som det uttrycks så väl av Jonathan och Skorpan.
Imorgon ska jag få svar på några prover som jag tog i veckan. Jag tror inte för stunden att det är gravallvarligt men när läkaren talade in ett meddelande i min röstbrevlåda i torsdags så sprang oron i taket! Var under cirka en halvtimme säker på att dö rätt omgående men lugnade mig betydligt efter att ha fått en telefontid först på måndagen... påminde mig också om att jag inte sökt för nåt direkt allvarligt.
Min hjärna har ett höstspår. Det är väl uppkört sedan långt tidigare och nu vill det tas i bruk igen och jag har svårt att förhindra detta. Det spåret är inget vidare för jag blir en än mer usel och kass person än vanligt när det drar igång. Nu provar jag strategin att helt enkelt vara medveten om att det spåret finns för att se om jag möjligtvis lättare kan hämta igen de elektoner (eller vad det nu är som rör sig där inne?) som dras till det spåret.
Varm kram i höstmörkret från den tillfälligt lyckliga själen.
Imorgon ska jag få svar på några prover som jag tog i veckan. Jag tror inte för stunden att det är gravallvarligt men när läkaren talade in ett meddelande i min röstbrevlåda i torsdags så sprang oron i taket! Var under cirka en halvtimme säker på att dö rätt omgående men lugnade mig betydligt efter att ha fått en telefontid först på måndagen... påminde mig också om att jag inte sökt för nåt direkt allvarligt.
Min hjärna har ett höstspår. Det är väl uppkört sedan långt tidigare och nu vill det tas i bruk igen och jag har svårt att förhindra detta. Det spåret är inget vidare för jag blir en än mer usel och kass person än vanligt när det drar igång. Nu provar jag strategin att helt enkelt vara medveten om att det spåret finns för att se om jag möjligtvis lättare kan hämta igen de elektoner (eller vad det nu är som rör sig där inne?) som dras till det spåret.
Varm kram i höstmörkret från den tillfälligt lyckliga själen.
rallykyrkocrossval
Jag har breddat mitt sinne idag. Har besökt SM i rallycross! Tyckte dessutom att det var kul! Bidragande faktor givetvis det underbara sensommarvädret i september Men även om man bortser från solen var upplevelsen i sig trevlig. Många glada människor, en urfånig men just därför underhållande speaker som talade välbekant bergslagsmål, bilknuffar, dammoln och spänning på tävlingsbanan. Och häftiga motorljud! Jag tror knappt att det är jag som skriver det här. Jag gillar ju inte alls motorsport - egentligen... Men live var det riktigt riktigt skoj får jag erkänna, lite av folkfest. Det här blogginlägget måste betyda att jag är en fantastiskt öppensinnad person, eller hur?!
Imorgon ska jag utöva min demokratiska skyldighet och gå och rösta. I kyrkovalet. Jag har faktiskt läst lite om nomineringsgrupperna - tror jag det heter. Och bestämt mig för det gamla vanliga partiet. Kan i ärlighetens namn inte minnas om jag tidigare röstat i kyrkovalet men denna gången ska det i alla fall ske. Det passar ju ändå rätt bra eftersom jag passerar pastoratsgården när jag ska lämna sonen på kalas hos en kompis... Nej, faktiskt tycker jag att det är viktigt. Är jag medlem och har rösträtt tycker jag att jag är skyldig att använda den. Vem vet vilka som annars använder den istället och till vad?
Så denna helg innefattar - kanske - två för mig helt nya ting. Rallycross och kyrkoval.
Imorgon ska jag utöva min demokratiska skyldighet och gå och rösta. I kyrkovalet. Jag har faktiskt läst lite om nomineringsgrupperna - tror jag det heter. Och bestämt mig för det gamla vanliga partiet. Kan i ärlighetens namn inte minnas om jag tidigare röstat i kyrkovalet men denna gången ska det i alla fall ske. Det passar ju ändå rätt bra eftersom jag passerar pastoratsgården när jag ska lämna sonen på kalas hos en kompis... Nej, faktiskt tycker jag att det är viktigt. Är jag medlem och har rösträtt tycker jag att jag är skyldig att använda den. Vem vet vilka som annars använder den istället och till vad?
Så denna helg innefattar - kanske - två för mig helt nya ting. Rallycross och kyrkoval.
bländande prioritering
Nu har jag börjat min fotokurs! Snart kommer jag att behärska bländare, sluttider, ISO-tal och färgrymd med glans. Jag får dock erkänna att hjärnan kändes väldigt trög igår kväll då den ansträngde sig för att sortera in begreppen på lämplig plats. Ser mycket fram emot att ta de där riktigt bra bilderna. Ser fram emot att bättre förstå tekniken bakom också faktiskt. Och trevligt med en ny grupp människor som är intresserade av samma sak och som också verkar vara lite sådär lagom tröga på att sortera in de nya begreppen. Nu borde jag givetvis lägga upp några av mina första halvmanuella bilder men det är lite för sent att ladda tycker jag så det får bli en annan tidpunkt.
Jag har insett att det inte bara är arbetet som behöver prioriteras ordentligt. Även den övriga tillvaron med alla sina krav. Utifrån eller inifrån kommande. Som kvinna finns det särskilt mycket att leva upp till. Gamla husmorsideal som ligger och skräpar omkring i bullbak och saftning och mat från grunden. Nyare ideal i form av LCHF-kost, mindfulness, uppdaterad blogg och karriär. Kombineras med den ständigt närvarande och självkänsleskapande mamman. Som dessutom håller sig i trim i kropp och hår och klädsel. Och utvecklar sig själv och har fritidsintressen och många vänner och ett fantastiskt snyggt inrett hem. Rättså kulturell och kulinarisk och med en underbar kärleksrelation till sin partner. Det är faktiskt svårare att välja bort bland de här idealen än att välja bort arbetsuppgifter på jobbet. Även om man givetvis i praktiken väljer - och väljer bort - eftersom ekvationen inte går ihop (annat än för några få undermänniskor...) så skaver det av obekvämhet någonstans. Jag tror att botet är att verkligen välja medvetet och uttalat och kanske nedskrivet. Kanske har alla kloka kvinnor redan insett detta? I sådana fall står jag här som idiot med alla mina krav och ideal men känner tacksamhet för insikten att blogg och facebook också kan stressa. Hur kul det än är.
Har inte börjat prioriteringen än och tänker inte vara ensam om den i vår lilla fina familj (jaha, då var det dags för henne att försöka styra och ställa lite i tillvaron nu igen...). Jag var förresten så löjligt stolt över min man idag när vi var på första föräldramötet i skolan. Han är riktigt fin min man.
Jag har insett att det inte bara är arbetet som behöver prioriteras ordentligt. Även den övriga tillvaron med alla sina krav. Utifrån eller inifrån kommande. Som kvinna finns det särskilt mycket att leva upp till. Gamla husmorsideal som ligger och skräpar omkring i bullbak och saftning och mat från grunden. Nyare ideal i form av LCHF-kost, mindfulness, uppdaterad blogg och karriär. Kombineras med den ständigt närvarande och självkänsleskapande mamman. Som dessutom håller sig i trim i kropp och hår och klädsel. Och utvecklar sig själv och har fritidsintressen och många vänner och ett fantastiskt snyggt inrett hem. Rättså kulturell och kulinarisk och med en underbar kärleksrelation till sin partner. Det är faktiskt svårare att välja bort bland de här idealen än att välja bort arbetsuppgifter på jobbet. Även om man givetvis i praktiken väljer - och väljer bort - eftersom ekvationen inte går ihop (annat än för några få undermänniskor...) så skaver det av obekvämhet någonstans. Jag tror att botet är att verkligen välja medvetet och uttalat och kanske nedskrivet. Kanske har alla kloka kvinnor redan insett detta? I sådana fall står jag här som idiot med alla mina krav och ideal men känner tacksamhet för insikten att blogg och facebook också kan stressa. Hur kul det än är.
Har inte börjat prioriteringen än och tänker inte vara ensam om den i vår lilla fina familj (jaha, då var det dags för henne att försöka styra och ställa lite i tillvaron nu igen...). Jag var förresten så löjligt stolt över min man idag när vi var på första föräldramötet i skolan. Han är riktigt fin min man.
