idealisten - familj, poesi, foto & annat livsnödvändigt

Säkert framförd av fadern på vägen mot en helg i släktkalasens tecken. Så skönt att lämna tvätt och stök och åtminstone för ett dygn njuta av ett välorganiserat och fejat hem med tom tvättkorg och pynt. Inte vårt med andra ord. Den snälla fadern har vaktat barn och varit allmänt behjälplig med skjuts till BVC och sådant. På BVC konstaterades att vår dotter är den smartaste, sötaste och mest begåvade ungen. (Jag är bra på att läsa av även outtalade signaler.) Nittio centimeter, 12,75 kg, vilja, många ord och en bajskorv i toaletten. Ett underbarn helt enkelt.

Om längtan efter sammanhängande tid. Närvaro i nuet och lust. Om avbetade ok och fridsam hemmiljö. Kreativa rum. Runt om och i hjärtat. Tillräcklig och nog som förälder och människa. Bottnad med rumpan i gräset, solen på näsan och knubbiga armar helt nära.

Oj, så har ännu en liten vecka gått utan nästan något skrivande. Jo, på jobbet förstås. Första protokollet för hösten så gott som färdigt. Men det är ju mer av sammanställning och redigering och inte särdeles kreativt (tur att jag gillar även det).Hemma skrivs det listor - matplanering, handlingslistor, ett och annat utkast till veckovisa eller dagvisa ansvarsområden i familjen. Ett tecken på höga höstambitioner.

Konstaterar annars den här sensommaren att magen börjat få någon slags hängande form och att jag nog behöver försöka motverka tyngdlagen. Därmed anmäld till Göteneklassikern (15 km löpning på tre veckor). Ett gympass i fredags. Cykeltur i motvind igår. En påse smågodis på kvällen. Suck. Svordom över att någon är vansinnig nog att köpa hem droger när det finns en sockernarkoman i hushållet.

Morgonstund har visserligen guld i mun men också gårdagkvällens sockerchock. Gjorde visst en typisk "jonna" och spenderade en natt på soffan. Länge sedan senast vill jag påpeka! Nu väntar kompensationsborstning av tänder hela morgonen och eventuellt en lite irriterad make... Nyperkulerat kaffe kan nog råda bot på det eventuella.

Kompletterar förra inlägget med några bilder. De hanns inte med eftersom lillskruttan kom bärandes på kudde och täcke i min kreativa nattliga stund... På återseende!

- Det är mycket kärlek den här helgen.
Axel som formulerar sig så fint. Vigsel i lördags mellan deras "bonusfarfars" dotter och hennes älskade. Så kärlek har vi sett och lyssnat till och berörts av. Glädjefyllt. Alfred har dock spenderat mesta tiden på brassläger och han och hans brasskompisar bjöd oss på en hejdundrande konsert idag. Coolt! Annars då? Mat, snickeri, skjutsa, fotbollsmatcher och dagen-efter-bröllops-brunch. Lite mer än vad en helg borde innehålla precis innan skolstart.

Vi lyxar till det på fredagskvällen och låter fossingarna släppa loss!

Har fått massage och sitter nu i bilen, mosig, insmord och vansinnigt trött. Försöker uppbåda energi nog att handla lite helgmat. Hoppas att inte någon lägger märke till mig och min underliga paus. Människor som bara sitter i bilar på parkeringar är ju underliga typer! Förutom de som är trötta småbarnsföräldrar.

Vad ska man göra med drömmarna och idéerna som inte riktigt platsar i vardagen?

Försöker planera vardagen så väl att vi ska kunna skapa utrymme för drömmar. Ideal. Och för att förverkliga dem. Göra livet ännu rikare. Följa den inre kompassen som visar på var den växande människan finns. I stort och smått. På kort och lång sikt. Mål, visioner och vardag i ett. Helst. Och idealisten har återigen talat utan att egentligen tala. Hemligheter är en del av själen. Liksom blottandet av den (helt osnuskigt tyvärr!).

Drömmer om skrivande.
Drömmer om gemensamma livsval.
Drömmer om resor. Yttre och inre.
Drömmer om utmaningar.
Drömmer om ett fint och funktionellt hem.
Drömmer om växande barn som älskar och är älskade.
Drömmer om hälsa och styrka.
Drömmer om öppna dörrar och behov av många stolar.

Ja. Det var nog det. Godnatt kära ni!

Första riktiga höstdagen 2013. Lite skadad men tänker gärna i terminer trots att det var länge sedan jag själv slutade skolan. Varje nytt år och varje höst är en nystart. Och jag gillar det! Åtminstone två chanser varje år att ta nya tag. Pojkarna växte flera centimeter idag när de var hemma själva nästan hela dagen när fritids var stängt. Stolta och glada och det är härligt att se. Räknar inte antalet timmar vid TV-spelet så noga utan väljer att räkna timmarna som bröderna var sams, hjälpte varandra och fixade att duka fram och duka av, värma mat och meddela sig. Lillskruttan hade en fin dag på förskolan, glad över att träffa kompisarna och Åsa. Men trött förstås. Hon somnade så mysigt intill mig idag att det var svårt att ta sig upp igen. En liten mjuk arm om halsen och en varm panna mot kinden. Tror inte det finns något mysigare...

På det stora hela är jag glad att vardagen drar igång. Det känns livfullt och nytt och energin vill liksom svischa loss!

Dagen innan den stora uppstarten njöt vi av glass på Nordens Ark.

Har ni egentligen tänkt på hur Sean Banans Copacabanana slutar på ett så klatschigt och käckt vis? Det har vår tvååring gjort. När vi lyssnar på favoritlåten är det via Youtube och Melodifestivalen. Ljud och bild i ett på paddan. Och barn är ju observanta. Ungefär så här låter det när favoriten ska sjungas här hemma:
- Copa copakakabana copakakabana mä konfetti å meja dans. Fan.

Ouppfyllda förväntningar kan tynga kroppen långt ner i gruset. Borde-lyckan hjälper inte heller till. Den lyckan som borde frodas men inte riktigt vill...

Den här soliga sommaren kommer gå till historien som den finaste i mannaminne. Vädermässigt så även för mig. Känslomässigt kommer den etsas in som en för splittrad sommar. Stress och otillräcklighet, vardagskonflikter men givetvis också många fina stunder. Ro och harmoni har dock inte hunnit landa ordentligt i våra hjärtan och det sörjer jag.

Säkert tycker någon att det är fånigt att sörja ouppfyllda förväntningar av det här enkla slaget. Tillhör ju vardagen att semesterförväntningarna är för höga. Visst och sant. Men var och en bär vi ju vår egen känslomässiga börda. Min är den att jag nuförtiden absolut inte klarar att för länge bära runt på oförlösta känslor. Tack och lov! Måste ut och sorteras i högar med jämna mellanrum för att jag ska kunna leva sant. Annars stagnerar jag i min egen inre oreda. Och en inre död moder eller partner eller svägerska är inget vidare att ha i sin närhet. Jag lovar!

Mitt språkbruk kanske kan verka lite väl dramatiskt för vissa öron? Det blir så när känslorna försöker finna sina ordgelikar. Hittar de varandra förlöser det också min själ från död och hopplöshet. Gott att veta för idealisten och lite överdrivet för en mer jämnmodig typ?

Fina stunder låter sig lättare fotas!

Gårdagens stora kille! Jag kopplade av såpass att jag glömde pressfotografrollen... Bildkvaliten kan väl ingen hurra för men vår älskade 10-åring däremot!

Förberedelser för firande av en tioåring imorgon! Vi har ikväll pratat om hur det var när han föddes och hur han var som bebis. Plötsligt räknade han timmarna till det magiska klockslaget då han kom till världen. 00.54 den 4 augusti 2003.

För tio år sedan stod vi för första gången inför föräldraskapets lyckor och vedermödor. Emellanåt tycker jag synd om det första barnet, så mycket som blir fel, för stort eller för litet. Tryggheten inför utvecklingen som ska ske saknas liksom. Men det har förstås med personlighet att göra med och det finns ju några inblandade ;)

En stor dag att fylla tvåsiffrigt! Jag älskar vår fina, omtänksamma, känsliga, bångstyriga gosse överjordiskt mycket. Kan inte riktigt förstå hur den lilla lugna iakttagande knubbiga knorten blivit en spinkig snabb grabb, superduktig på matte, en trumpetare med glimten i ögat och humörväxlingen under ytan.