idealisten - familj, poesi, foto & annat livsnödvändigt

Jag är faktiskt lycklig över att jag anmälde Alma till babysim. Det var helt underbart idag, fjärde gången för oss. Hon börjar förstå att om man sparkar med benen så kommer man framåt. Med mammans hjälp förstås men det är helt ljuvligt att uppleva hennes känsla för vattnet på det sättet. Hon sparkar i som hejsan. Och så har vi dykt idag. Eller hon rättare sagt! Känns så häftigt att få vara med och försöka lära henne vattenvana och framöver respekt för vatten. Jag vill absolut fortsätta med detta. Så glad också att killarna var med idag. De tyckte att det var lika fantastiskt som jag. Stoltaste storebröderna ♥

Har jag sagt att jag sökt ett jobb till som jag faktiskt vill ha? Jag håller mig även fortsättningsvis till arbetsgivare med kontakter på högre ort. Så håll tummarna ytterligare är ni snälla. Och har ni liknande kontakter går det väldigt bra att lägga in mig i en liten bön =). Nu kom maken och sa godnatt så jag ska också kojsa mig. Godnatt på er.

Jag har velat som värsta vilsna själen. Inte kunnat bestämma mig angående föräldraledigheten. Min avsikt har hela tiden varit att byta med maken vid årsskiftet. Samtidigt har målet också varit att sätta ned fötterna på en ny arbetsplats efter den här föräldraledigheten. Jag vill så in i norden mycket vidare i mitt arbetsliv. Nu tror jag att det är väldigt tveksamt att det blir så till årsskiftet även om jag inte gett upp hoppet helt. Då blev plan B att dela på ledigheten (och arbetet) hälften-hälften, det vill säga att jag skulle börja arbeta på mitt nuvarande jobb i januari. Gjorde upp med dem på arbetet och allt. Men nu har jag ändrat mig. Måste vidare. Och jag tror att jag har störst möjligheter att söka jobb och vara kreativ på den fronten om jag fortsätter min föräldraledighet lite till. Några månader extra bara kära jämställdhet! Svårt att tulla på sina ideal men maken är med på noterna så jag tror att det blir bra. Och jag tror inte att Alma klagar heller. Hon tycker att hennes mamma är bäst än så länge =). Och jag avgudar henne, den lilla skruttan. Liksom jag avgudar de två större underverken i familjen vill jag tillägga!

Har spelat både Blokus, Skitgubbe och Stress med Axel idag. Åh vad det gör gott för samvaron med lite sällskapsspel! Har dessutom roat mig själv med att hitta på sånger med rim där han fått lyssna efter vilka ord som rimmar. Ett smakprov "Axel spelar och kör med sin blade (engelskt uttal), på honom finns det ingen hejd". Melodin är lätt obestämbar. Jag blir lika förundrad varje gång, vilket gott humör sånt gör mig på. Dessutom avslutade vi kvällen med gemensamt sagoberättande (så sällan nuförtiden). Jag tog vid och berättade klart hans saga om bajskorven och kisset som blev kära i varandra.

Ikväll var vi så igång med allt här hemma att jag glömde bort att det var min träningskväll. Den enda som jag har under veckan. Och igår åkte jag för att träna med kören bara för att konstatera att det var andra aktiviteter i pastoratsgården. Om jag hade öppnat pärmen med övingsschemat så stod det klart och tydligt "ingen kör". Så istället för kören igår blev det en vanlig vardagskväll och istället för träningen idag vek jag tvätt och gjorde Alma i ordning för kvällen och provade att ge henne välling för första gången - allt i en underbar väldoft av nybakade bullar. Tack och lov för bullbakande makar! (Jag orkar i princip aldrig dra igång bullbak, blir mest småkakor, sockerkakor eller långpannekakor när jag drar igång.) Åter till ämnet. Tre minuter över åtta kom jag på att aerobicpasset precis slutat. Snopet. Men så klart inte något att göra åt. Nu ska jag njuta av en bulle till. Som kompensation för missad träning. Och en god kopp te. Mycket positivt utvecklingssamtal förresten. Han är så duktig och fin vår Alfred - och nu känner jag ett större lugn vad gäller kompisfronten med.

I eftermiddag vankas utvecklingssamtal för största sonen. Jag är så stolt över hur han kämpat med sin läsning och hur det äntligen börjar flyta på mer och mer. Det känns underbart när han ringar in den glada figuren när han ska markera hur han tyckte att det gick och kändes. Ett mammahjärta både gläds och oroas så lätt. På kompisfronten verkar det vara förändringar på gång, provas lek med nya kompisar titt som tätt. Positivt antar jag men jag upplever också att det finns en viss kompisstress. Blir också bra att höra hur "fröken" ser på den delen av hans tillvaro. Annars är storhandlingen klar, lill-almisen sover och jag ska knåpa ihop lite lunch innan skolan väntar. Hej så länge.

På nyheterna rapporterades idag om en undersökning där man tillfrågat kvinnor (mammor?) om de kunde tänka sig att vara hemmafruar. Om jag inte minns fel svarade hälften att de kunde tänka sig det, flest unga kvinnor. Hjälp! Vad säger det? Jag tror personligen att det delvis handlar om en reaktion på känslor av otillräcklighet eftersom vi kvinnor, mammor fortfarande tydligen är familjens och hemmens projektledare samtidigt som vi gör karriär, försöker hålla oss snygga och så vidare i all oändlighet. Visst, det är sunt att reagera på nåt sätt. Det är ju bara det att en sådan reaktion skulle slå så fel. Om vi kvinnor än starkare håller fast vid ansvaret för hemmet och familjen kommer vi ju aldrig nå ett delat projektledarskap där hemma. Och vad kanske är än viktigare - vi kommer förmodligen inte nå ett delat "projektledarskap" utanför hemmen. Där som makten över politik, ekonomi, religion, nyheter finns. Makten över mitt eget och andras liv i ett vidare perspektiv. I ett sammanhang där jag verkligen kan påverka mer än enbart i det lilla. En nivå räcker inte som jag ser det. Kvinnor behöver finnas överallt och på alla nivåer. Kanske hade statsministern rätt i att vissa invaggats i en falsk bild av glamour. Hollywoodfruarnas fel? Hoppas stt de unga kvinnorna tar en tankevända till innan de gör verklighet av hemmafrudrömmen.

Jag går igång på att Engagera mig. Med stort E. Det är den där demokratigalningen i mig tror jag. Hon som vill vara med och skapa det där idealsamhället, som vill bidra till gott och gemenskap och delaktighet. Undrar varifrån hon kommer egentligen? Idag besökte jag öppna förskolan och samtalet med församlingspedagogen ledde in på behovet av fler föräldrar i rörelse kvällstid på helgerna i det lilla samhället. Genast tänder det till i mig. Det måste vi ju kunna lösa! Jag sitter i föräldrarådet och hade hört lite om det behovet från föräldrar. Dessutom fanns det en eldsjäl som fixade med detta tills för några år sedan. Jag delar helt synsättet att det rör allas våra ungdomar (och våra blivande ungdomar för oss som ännu inte har några=)). Hjärnan jobbar liksom av sig själv för att hitta en praktisk lösning på problemet. Hej och hå. Jag inser att jag kanske borde spara krutet tills våra egna barn är tonåringar men det är väl samtidigt en väldigt trist inställning? Vad som händer nu kanske har väldigt stor betydelse även för vad som händer om några år. Och givetvis för dagens unga. Jag låter hjärnan arbeta på lite så får vi se vad jag kan bidra med. En liten skjuts borde man ju kunna ge!

De senaste dagarna har vi mest mötts i dörren, alltså de vuxna i den här familjen. Så blir det tydligen när man försöker ha några egna aktiviteter igång. Bra på ett sätt men de där oceanerna av tid som man behöver för att prata med varandra hinner inte riktigt infinna sig. Och nu gick jag och satte mig här efter mitt träningspass och min dusch. Hmm. Det blir en riktigt kort session för vattenkokaren är igång där nere. Te och smörgås och tända ljus. Kanske hinner vi till och med prata lite trots bristen på oceaner.

Det kommer förmodligen dröja innan jag får veta hur det gått med min ansökan. Mitten av november. Om det är någon som jag inte pratar med som undrar. Ju fler dagar som går desto mer tror jag att det nog inte gick nåt vidare vägen. Jag tror att man kan ladda för mycket. Men på tal om lärdomar är väl det också en i sådana fall.

Dagens lärdom nummer ett: Tro inte att du kan vänta en stund med att duscha efter ditt träningspass. Din dotter anar din slöhet, vaknar och kräver att du ska dela med dig av din mjölk, trösta och ligga intill och nynna Imse Vimse hundrafemtio miljoner gånger. Resultat = du luktar illa, tappar tålamodet och slösar slutligen extra mycket vatten.

Idag är en dag då ingenting händer hur mycket jag än sliter. Så tröttsamt. Motgångar i det lilla mest hela tiden Behandlat löss i familjen för första gången, tvättat, tvättar, plockat, plockar, försöker byta glödlampor som trilskas och är fel, vaket litet barn igen. Inget babysim blev det idag och det är trist. Inte så positiva klubben och jag har definitivt möte idag. Hej så länge.

ibland rämnar murarna fullständigt

Har nu överlevt veckans tre utmaningar: babysim, anställningsintervju och ett träningspass. När det gäller den första utmaningen så var det väldigt mysigt förutom den första ordentliga kallsupen som vi inledde med. Varmt och gosigt men lite jobbigt för mamma-armarna. Det trodde jag inte att det skulle vara i vattnet men simgreppet var helt enkelt krävande. Den andra utmaningen har jag faktiskt ingen aning om hur den egentligen gick. Om man ska tro att det är dags att byta jobb sådär vart elfte-tolfte år så får vi tro att det gick bra. Men den röda tråden som jag hade tänkt följa vid presentationen av mig själv och mina kvalifikationer försvann ganska snabbt och spårlöst. Oerhört intressant om man nu kunde få ta del av vilken bild de egentligen fått av mig! Skrattar lite vid tanken... Misstänker att den kan vara typ - filosofisk och ambitiös listgalning med storhetsvansinne... Den tredje utmaningen var helt underbar. Det är så länge sedan jag satt mina fötter på ett träningsgolv och det här var ett toppenpass. Aerobic på lagom nivå för mig, lite pilates och hantlar. Perfekt för ömma axlar av för mycket bära barn. Detta tänker jag hänga i. Löfte. Maken och jag har förresten för första gången i vårt liv verkligen planerat vilka dagar som vem ska göra vad när det gäller egna aktiviteter på eftermiddags- och kvällstid. Jag tror att det kommer vara positivt för oss alla. Yes!

Maken oxalsyrar båten. Nu har den gjort sitt för säsongen och ska få krypa in i sitt bo till nästa års förväntningar om härliga dagar till sjöss. Höstningen är definitivt påbörjad. Utemöblerna har också höstat sig och flyttat in. Här inne har vardagsrummet fått en matta som fötterna kan vila på när det blir dags att elda i spisen. Igår vinterekiperade vi barnen, åtminstone de stora. Axel ekiperas i ärvda kläder men en snygg ny mössa fick han i alla fall. Alfred har fått en ny skiddress, Stadium hade ett bra erbjudande som tur var, samt mössa och fingervantar. Vi avvaktar lite med skoköp och hoppas att joggingskor och de nätta gore-tex-kängorna från i våras ska räcka ett tag. Annars längtar jag ut i svampskogen faktiskt. Vi är inte nåt vidare värst på svampplockning i vår familj men skogen drar faktiskt i mig just nu. I afton väntar förhoppningsvis ett litet kyrkobesök för mig, mässa i taizéanda, i bykyrkan. Jag kan inte påstå att jag är en flitig kyrkobesökare heller men jag njuter av tillfällena då det inträffar. Fridfullhet och höstighet det med. Saknas bara en god äppelkaka.

Förra helgen besökte vi kusinen med familj. Starten på den andra sensommaren för i år. Och den verkar vara här för att stanna? Jag tänker inte spekulera kring vad som händer med vårt väder, bara njuta en stund.

Två dagar kvar till babysim.