idealisten - familj, poesi, foto & annat livsnödvändigt

Mina barn tycker om när jag sjunger godnattsånger för dem. Jag är lika förundrad varje gång. De är ju så stora nu! Men både Vyssan lull och Blinka lilla stjärna går hem hos dem. Det känns underbart...

Igår kväll berättade jag för barnen att jag ska prova på att sjunga i kör och att en snäll granne ringt och talat om när de börjar öva och att jag kan åka med henne. De hade massa nyfikna frågor. Alfred: "Men vart ska ni vara?" "Kommer nån att se dig?" "Vad ska du ha för kläder på dig?" I hans föreställningsvärld skulle jag sjunga för en publik och det var tydligen lite oroande... Axels frågor var av karaktären: "Ska du åka ifrån oss då?" "Känner du ingen mer än J. där då?"

Mina barn verkar som ni märker lite lätt bekymrade över att deras mor ska ge sig iväg på ett sånt här äventyr - och lämna dem i flera timmar åt gången - på kvällstid! Jag tror definitivt på att mina söner behöver öva sig på att deras mor gör lite annat på kvällarna.

Nu ska flugfiskeänkan smaska i sig nåt gott och se om den där fyrkantiga tjocka saken där nere kan erbjuda lite sällskap. Gokväll!

Jag begriper inte vem som tar våra kvällar. En skum tjuv som smyger sig in här på dagtid och krymper tiden. En filur med stora fötter som trixar med våra hjärnor. Varenda kväll konstaterar jag att den passerat, den mysiga aftonen då jag och maken skulle suttit i våra djupa samtal med fotbad och tända ljus och diskuterat politik och framtid och drömmar. (Maken konstaterar nog mer att den passerat, den mysiga aftonen då han skulle bundit flugor till flugfisket, druckit en god whiskey och sett en bra film...) Hur som helst. Någon tar våra kvällar. Jag vill bannemig ha dem tillbaka!

Idag började min Alfred ettan, första klass. Visserligen har han redan gått ett helt år i skolan, i förskoleklassen. Men ändå. Det känns speciellt och stort att just börja ettan. Tycker mamman alltså.

Jag tror att det kommer att bli toppenbra. Han har fått en helt fantastisk lärare som imponerade stort på mig idag. Jag beundrar personer som kan fånga barnen genom naturlig pondus och glädje - och såklart en fantastisk pedagogisk förmåga. En mycket glad mamma och en mycket glad ettagluttare och en mycket glad pappa och mycket glad lillebror med!

Godnatt!

Vad jag önskar mig en dag som denna?

Jo, högst upp på önskelistan står ett Nytt Arbete. Och jag har högre krav än så... jag vill att det ska vara roligt, stimulerande, kreativt, analytiskt, utmanande, välbetalt och välformulerat =) Ja, ungefär så kan jag nöja mig med. Och det ska inte få mig att känna mig reducerad till en - alltför stor - siffra.

Annars önskar jag mig hälsa, vardagsglädje och outsinlig energi vid sidan av det perfekta hemmet och top-model-kroppen. Skämt åsido. Önskelistor kommer man inte så långt med. Om man inte kan adressen till jultomten förstås. Nån som vet?

Det märks att sommaren lyst med sin frånvaro en tid. I eftermiddags var barnen ute i trädgården, lekte, sparkade lite på en boll och annat "barnigt". Alfred kom in efter en inte alltför lång stund i solen. Han pustade och suckade:
-Mamma... jag behöver en fläkt eller nåt sånt! Vi har ju en nånstans! Och jag är ju redan varm nu och om jag ska spela fotboll kommer jag ju bli ännu varmare...

Jag kan bara konstatera att det definitivt har varit för lite av varm sommar den sista tiden. Det stackars barnet har glömt bort hur man svalkar sig! Jag påminde om att man kan dricka mycket och ta vatten i håret för att svalka sig. Han provade tipsen och har inte frågat mer efter fläkt. Vi får väl se vilka svalkningsförslag han och lillebror kommer hem med efter första fotbollsträningen... 

Vi har ju en sjuåring i familjen och snart stundar barnkalas igen. Denna gång med ett ångestfyllt förspel.

I förra veckan skrev jag ihop en, om jag får säga det själv, rätt fin liten inbjudan. Centrerade en bild, valde färgglatt och  snyggt typsnitt. Välkomponerat helt enkelt. Jaha. Och så gick veckan och plötsligt var det söndag! Kalaset planeras till nu på fredag. Ångest. Vi kan ju inte skicka inbjudningar så få dagar innan... vad ska de andra föräldrarna tycka? Vi m-å-s-t-e i alla fall få iväg inbjudningarna idag så att kommer fram på måndag! Underbart då att skrivaren inte går att skriva ut på...

Pelle erbjuder en lösning. Vi skriver snabbt de tretton kuverten, jag mailar inbjudan och han beger sig till arbetsplatsen för att skriva ut inbjudningarna. Vi är rätt säkra på att posten inte töms förrän klockan fyra på eftermiddagen. Strax efter tre ringer han hem och inget mail har nått fram. Jag har fått för mig att jag kan göra som på jobbet och får alltså göra om proceduren eftersom det givetvis inte fungerar. Pelle snabbskriver ut och kuverterar alla inbjudningar. Tittar sedan lite mer noga på en inbjudan och ser att den ser lite "konstig" ut. Han köper frimärken och klistrar på och upptäcker att brevlådan tömdes för många timmar sedan.

Hem till mig som går i taket i det högsta höghuset i världen. Vi kan ju för f-n inte skicka ut de här inbjudningarna! Ingenting ser ut som det var tänkt. Jag hävdar bestämt att vi får sprätta upp kuverten, skriva ut nya inbjudningar och skicka iväg. Det är ju ändå för sent att skicka dem så de är framme till nästa dag. Men vi ska på middag hos svärmor och sedan den underbara Visakademien... Innan vi åker iväg tar jag mitt förnuft till fånga. Det smyger sig in en slags träningsledare i mitt huvud ibland. Den tränar mig i att lämna ifrån mig sådant som inte är perfekt. Och hjälp vad det är svårt. Jag lider helvetets alla kval och det här är ett av de värsta träningspassen hittills i mitt liv. Dessutom ingår det i träningen att inte ursäkta sig för det man skickat. Huvva.

Igår var en underbar och känslofylld afton. Min kära svärmor bjöd med mig att lyssna på några medlemmar ur den Svenska Visakademien. Deras härliga lilla konsert ingick i temat "Musik på slott och herresäten" som jag inte känner till särskilt väl bortsett från att detta var avslutningen för i år. Vi begav oss till Hällekis Säteri och i det väl tilltagna växthuset bjöds på visor i all enkel underbarhet! Från Bellman till Birger Sjöberg (nu verkar det som att jag vet en massa om honom och det gör jag inte, typ inte något...) till Cornelis Vresvijk på älvdalska.

Jag älskar det enkla och samtidigt uttrycksfulla i en visa, människan som framför berättelsen eller budskapet med bara rösten och ett eller två instrument som stöd. Hur viktig personligheten och det personliga blir. Det som dock grep mig starkast - och också överrumplade mig mest - var känslan som fångade mig när Lena Willemark talade och sjöng på älvdalska.

Min släkt kommer från Älvdalen, min mormor och morfar har vuxit upp där och alla mina barndoms somrar tillbringade vi i Brunnsberg strax norr om Älvdalen. För den som inte vet talar man, eller tyvärr kanske talade man, älvdalska där. En del gör det än idag, mina mostrar till exempel!, även om svenskan väl tar överhanden mer och mer. Jag har i alla fall vuxit upp med älvdalska klingande i öronen. Det finns ingen språkmelodi som är vackrare i mina öron. Själv talar jag inte dalska men när Lena frågade om det fanns någon från Älvdalen i publiken ville jag gärna räcka upp handen och kunna svar henne på älvdalska. Det gjorde jag nu inte men kände mig ändå som en utvald där jag satt på min stol. Älvdalskan är så hemvan och igår kändes den som världens starkaste påminnelse om mormor och morfar som jag inte längre har i (detta) livet. Jag fick hålla igen för att inte börja storgråta i hennes första visa. Lät en och annan tår trilla ner för kinden och sjöng med när tillfälle bjöds. Också en kanal!..

Det var en väldigt lycklig Jonna som skjutsade hem svärmor igår kväll. Tack till Svenska Visakademien och särskilt till Lena Willemark.    



Lena Willemark



Svenska Visakademien

Bilderna har jag lånat från Konsertbilder på www.musikpaslott.se
Mitt bakhuvud finns faktiskt med på den nedre bilden som en av de intresserade lyssnarna =)

Godmorgon! Idag är jag i hemmet hela dagen. Anledning: en kraxig och febrig son sedan igår kväll. Vi trodde att han redan var helt kry och därför lät vi honom gladeligen åka in till Kultur- och porslinsfestivalen för att se Eric Saade. Det kan vi nog i efterhand säga var ett misstag. Med tanke på febern alltså... Annars var det några trevliga timmar med familjen och alla andra barnfamiljer som gått man ur huse för att se den store Eric Saade =).
Nu vaknade lillebror och på önskelistan står kortspel med mamma. Så nu kryper jag tillbaka i sängen en stund och låter mig slås i spansk skitgubbe. Om inte vinnarinstinkten tar överhand!

Utanför mitt lilla fönster öser augustiregnet ner. För vilken gång i ordningen de senaste veckorna vet jag inte. Det är ett underligt gulgrått ljus där ute, kanske åkern intill som skapar lite hopp om något annat gult. 

Annars är jag för tillfället en glad, trött och väldigt nyklippt människa. Det finns nästan inget bättre än de där fyrtio minutrarna då man bara sitter i en rätt skön stol och blir ompysslad och fixad och såsmåningom en lite fräschare och mer korthårig typ. Men jag blir nog aldrig helt bekväm i den där frisör-kund-relationen som känns personlig och opersonlig på samma gång. Men åhh vad det är skönt att vara av med cirka halva mängden hår!

Jag har inte prioriterat skrivande på sista tiden som ni tålmodiga besökare nog märkt men när jag nu sitter här är det gott. Formuleringar fyller ju en väsentlig funktion i mitt lilla liv, som befriare, sorterare och ren glädje!

Imorgon börjar hösten för oss på allvar. Då är det inte längre någon i den här familjen som har semester och för barnen börjar förskola och fritids. Känns både gott och mindre gott... Jag gillar alla typer av nystarter, chansen att fundera över vad vi nu ska satsa på. Vad ska hösten innehålla för familjen? Vilka fritidsaktiviteter? Vad vill vi individuellt och tillsammans? Idealisten vaknar och funderar över vilka ideal hon vill eftersträva... Jag antar att jag har kvar det gamla skoltänkandet med höst- och vårtermin som givna uppstarter av någonting nytt. Det mindre goda är att det blir så mycket mer vardag och fläng och så mycket mindre tid tillsammans. Men ledighetslivet skulle ju inte vara lika värdefullt utan de andra perioderna.

Höstplaner- stora som små! Träna en gång per vecka, prova på körsång, dela på nattning av barnen, Björn Skifs, minisemester i september, höstlovsledigt, mer göra-fint-hemmapyssel, bjuda in och bjuda bort, fotbolls- och scoutförälder...

Nähä. Jag har ju startat en tvätt ikväll (STORT kors i taket) så nu ska jag gå och kika om den är klar innan jag slår mig ner i den sköna fåtöljen som flyttat ner i vardagsrummet och nu börjat trivas så! Trevlig kväll =)