idealisten - familj, poesi, foto & annat livsnödvändigt

Å ena sidan en moderat politiker som benhårt klamrade sig fast vid den så kallade arbetslinjen som vi hört nämnas några gånger förr. Genom arbete får vi det bättre och behöver inte vara fattiga, därför är arbetslinjen bra. Ungefär så löd argumenten. Å andra sidan en kvinna som jag tyvärr inte minns i vilken roll hon var där men som verkligen hade insikt i och kunskap om hur situationen ser ut för många fattiga familjer. Och för barnen i dessa familjer. Å andra sidan igen en kvinna som hade "tagit tag" i sitt liv och kommit dit hon ville och som tydligt snackade på om det som moderat politik inte uttalar så tydligt, det egna ansvaret. Å andra sidan en nyansering av att det till exempel handlar om hela bostadsområden och att det sällan är så enkelt som att man saknar arbete. Det finns sociala problem eller kanske något missbruk, någon form av utanförskap. Visst, då låter det väl bra med ett arbete?

'

Och vad innebär då arbetslinjen om man dyker lite djupare in i den? I mina ögon handlar det om en människosyn som präglas av att man ser ansvarstagande individer som med rätt påtryckning och drivkrafter just tar tag i sitt liv. Det här synsättet kan vara mycket positiv men i det här fallet missar man något mycket väsentligt. Vi är inte bara enskilda individer oberoende av vår omgivning och våra tidigare beteenden och tidigare generationers beteenden. De präglar oss och vår självbild och vårt utrymme till handling enormt. Vi tillhör en kultur men allt det positiva och negativa som det innebär. Under vissa omständigheter är människan oerhört fri och handlingskraftig. Under andra omständigheter är människan totalt ofri och oförmögen att komma vidare. Det sorgliga i den här historien om arbetslinjen är att vi faktiskt utgår från att alla människor alltid befinner sig i det där första idealtillståndet. Det är för mig att blunda för verkligheten. Vi tillhör alla en eller flera grupper, kalla det samhällsklass eller kön om du vill. Och att förändra beteendemönster tar tid och handlar inte om att "ta tag i sig själv". Vissa möjligheter existerar rent faktiskt inte i universumet man befinner sig i, verkligheten är inte densamma för alla.

'

Det blev visst inte så mycket konkret skrivet om fattigdomen av idag, mer om männsikosyn och sociala mönster. Jag vill så gärna hitta orden som gör mig och mina tankar förstådda. Når nog inte riktigt fram idag men kanske en bit på väg. Möjligheterna (till rikedom eller fattigdom till exempel) finns i princip för alla människor men i realiteten är vi alla på en skala av ofrihet av många olika skäl, var på skalan kan växla under livet men framförallt kanske genom vilken samhällsklass eller socialgrupp vi tillhör. Sambandet här är att lösningen på fattigdomen i Sverige av idag är inte den så kallade arbetslinjen. Verkligheten är så förbannat mycket mer komplex, tänk bara som exempel utbildning, integration, förändring av samhällsmönster. När slutar vi sträva efter allas lika möjligheter? Jo, den dagen vi blundar för att det finns samhällsklasser och socialgrupper i vårt Sverige nu. Jag är rädd att vi är där just nu och vi kikar lite på dagens politik. Men finns det liv finns det hopp! Och det kommer nya val och nya visioner och banne mig - lösningar! Historien visar ju att samhällen kan utvecklas enormt, se bara vårt välfärdssamhälle. Men det gäller för oss att hitta vägarna fram och vidare utan att tappa vårt sociala medvetande. En utmaning. Oj, låter ju som värsta politikern. Får väl konstatera att jaha, så har sociologen gjort sig hörd för en gångs skull.