idealisten - familj, poesi, foto & annat livsnödvändigt

Nu är minstingen också dopad. Största sonen förklarade för en kompis tidigare i veckan att hon skulle dopas på söndag och nu är det gjort. Eller döpt om man så vill. Det var en väldigt fin dag om än med sorglig underton. Kusinen blev sjuk och hela familjen fick besöka sjukhus och sedan åka hem utan att kunna vara med, tyvärr. Annars en härlig dag som jag dock är glad har passerats. Kroppen skriker efter total vila.

Det är stort att kommunicera med blickar, gurgel och leenden! Mammas hjärtan.

Morgonens påklädning. Kom på mig själv med att tänka:

Alla är nattade. Utom maken som käkar på restaurang ikväll med ett större gäng européer. Och jag som inte heller kommer att bli det på en stund. Jag har femtioelva halvfärdiga projekt. Prioritet ett har studierna, några frågor som måste besvaras idag. Ämnet är projektpsykologi och det är väldigt intressant läsning! Upplägget på kursen känns dock som ett latmansjobb - vi besvarar färdiga instuderingsfrågor som finns i kurslitteraturen.

Jag flydde fältet en stund ikväll. Min längtan efter att vara helt för mig själv har varit enorm den här veckan. Lämnade inte helt utan dåligt samvete en skrikande bebis. Hos sin mycket kompetente far ska väl tilläggas. Jag tog bilen till den lilla orten i närheten och åkte en liten väg som delvis sträckte sig härligt nära vattnet, en väg jag inte åkt tidigare. Visste inte var jag skulle komma ut från den lilla skogsvägen så det kändes som ett äventyr i miniatyr... Parkerade sedan intill den lilla hamnen och vandrade ut på piren och lät vinden blåsa bort all unkenhet. Njöt en stund av ensamheten och vattnet, det vackra i mötet mellan mörka moln och blå himmel. Andades. Ringde sen min ena lillebror och spikade att de besöker oss på söndag. Blir mysigt. Kom hem igen men massor av ny energi. Så enkelt, så skönt. Och nu har jag fyllt skallen med ett och ett fjärdedels glas underbart gott rött vin. Och kroppen med god mat som maken fixat. Tänker nu bänka mig i soffan och ta den fulla dosen vin, alltså den sista trefjärdedelen av ransonen. Trevlig fredagkväll!

Tom i skallen. Jag längtar efter ett gott glas vin. Smutta ihop med min make. Bara vara och utröna vilka livets väsentligheter är. Blir väl mest jag som filosoferar men samtal utan tärande TV är lycka. Vilken dag som helst nu... Som ammande kan man numera dricka ett till två glas vin, en till två gånger per vecka. Snart att tillämpa!

försök

Den långa listan med stressorer som jag skrev igår konkurerrar med solen. Jag får helt enkelt skriva upp solen på listan. Och stryka den när jag gassat mig. Jag kan ju vattna landet och det ovilliga nysådda gräset så blir det två streck.

Nej, inte Minihopp. Här kör vi Minidepp. Hoppas jag i alla fall. Idag har sinnet sagt stopp i galoppen! Jag har inte alls varit glad i att vara hemmafru med noll egen tid. Jag brukar se fram emot.... alltid något. Men idag har kroppen sagt: inget är kul, inget alls. Och då är det dags att tänka efter. Jag har varit sur som ättika och funderat. Slutresultat: Jag planerar och prioriterar och grubblar mig mentalt slut. Mental stress. Jag behöver letta go och egna stunder. Nu ska det bara kommuniceras och realiseras också.

Min dotter har på sig ett par mjuka rosa byxor med volang i fållen. De är av märket Hello Kitty. Inget konstigt alls tänker ni säkert. Men jag trodde inte att jag skulle hamna i den rosa fällan... Just dessa är en fin present från kusinen men jag märker att jag klär henne mer och mer åt det rosa hållet. Rosa är en fin färg. Men min melodi är ju att vara anti det mest könstypiska. Det är jag ju egentligen. Ändå vill jag gärna att hon ska vara sådär flicksöt. Kompenserar med svart/vit-randig body. Lite lätt schizo?

Undrar om vi får ta till grupp-psykologiska förklaringar till vad som sker i familjen? Två söner konkurrerar och tjafsar och irriterar sig i ett på varandra. Modern faller in i liknande mönster och än medlar, än förmanar, än skäller. Vänder ut och in på sig själv för att hitta konstruktiva lösningar, få dem att själva sätta stopp innan bråk är ett faktum. Jag tycker ju att det är intressant med konflikter, utvecklande relationer och grupp-processer. Bara inte i vår familj. Här ska ju lugn och lek och god kommunikation råda alla dagar.

Igår var Alma på första Valborgsfirandet i sitt liv. Resten av familjen var också med. Vi och alla andra barnfamiljer på orten samlades för att fira in våren. Barnen gjorde det genom att springa upp och ner för de backar som omger platsen för firandet tillsammans med sina kompisar. De vuxna stod runt om den otända brasan och lyssnade till vårens sånger och pratade med varandra, även då vårtalaren höll sitt fyndiga och välskrivna tal. Ganska respektlöst faktiskt. Mina öron var väl heller inte  totalt spetsade på grund av att premiärfiraren var trött men inte riktigt förstod att det var sova som hon behövde... Men ändå! Snabbt avslutad afton eftersom blåsten och brandfaran var för stor för att kunna njuta av härlig brasa mot vårhimlen. Och nu är det maj. Hos oss har aprilvädret börjat.

Hur ser det ut i era familjer? Fastnar ni också i roller som är alltför stereotypa? Som till exempel att den ena har den mer flexibla rollen och avbryter sina göromål när något annat pockar på uppmärksamhet - ett barn eller två - och den andra lite mer ostört får fokusera på ett göromål i taget. Viktiga och nödvändiga göromål, det handlar inte om det! Ska vi tampas lite mer om den oflexibla rollen?

Intressant. När jag handlade häromdagen blev det smått kaotiskt vid kassan. Jag och tre barn. Min minsting bestämde sig för att visa röstresurserna när vi stod i kö för att betala. Jag blev tvungen att ta ett beslut och det innebär att packa upp varor med henne på axeln, betala med henne på axeln, packa varor med henne på axeln samt lyfta upp tre tunga påsar i kundvagnen med henne på axeln. Jag hade dessutom hennes bilstol i kundvagnen. Tack och lov för två hjälpsamma storebröder. Men ganska intressant betéende vi har - jag och alla andra. Ingen frågade om jag ville ha lite hjälp trots det uppenbart besvärliga i situationen. Och jag är rätt säker på att åtminstone någon tänkte tanken... Och jag å min sida bad inte någon annan om hjälp, tänkte inte ens tanken... Varför är vi sådana? Skulle det varit annorlunda någon annanstans i världen?