idealisten - familj, poesi, foto & annat livsnödvändigt

Dagen har två bästa stunder. Efter en för lång arbetsdag sansade jag mig och landade en stund i biblioteket i Götene. Tack till maken som var hemma med den lilla - och de mellansmå. Konstigt hur rogivande lyckopiller detta är för mig. Men ännu underligare att jag glömmer mellan gångerna... Tystnaden, eftertanken, faktan, deckarna, magasinen och inga kravfyllda förväntningar. Bara vara och låta blicken falla på en lockande titel. Samla en liten hög och i största lyx bära hem och rå om ett antal veckor. Och sedan igen om man vill. Jag ska påminna mig själv om den favoritplatsen i vardagen. Den andra bästa stunden idag var med pojkarna och Rasmus på luffen. Kanske kan vi i höstmörkret äntligen på riktigt komma igång med högläsning igen!? Mellangossen lyssnade väl måttligt noga med sin Kalle Anka i famnen men har var bredvid oss. Det räcker för mig. 

Det är så vackert att promenera i höstsolen. Men även med dimman lätt hängandes. Se de höstplöjda åkrarna. Vackert med den leriga jorden. Jag blir en del av den. Vackert med formen på de plöjda fårorna. Vackert med det gulnade gräset och frosten som skimrar här och där. Tillvaron är i sitt mest grundläggande, nakna tillstånd. Färgerna talar om att här väntar födelsen, bidar sin tid, lugnt och stilla. Så njutbart. Jag ska försöka visa er vad jag menar en annan dag då kameran kanske lyckas fånga det makalösa.

Det känns som att det här lovet har gjort mig och barnen väldigt gott. De har varvat ner till målarbok- och kortspelsnivån och haft några dagar med nästan bara vara. Väldigt skönt. Visst, en del aktiviteter och lek med kompisar också men väldigt lagom. Själv har jag kommit till inspirationsstadiet! Drömmer om och planerar för framtida renoveringsprojekt. Och börjar ta tag i några av "bortglömdingarna" från tidigare renoveringar...

Maken oxalsyrar båten. Nu har den gjort sitt för säsongen och ska få krypa in i sitt bo till nästa års förväntningar om härliga dagar till sjöss. Höstningen är definitivt påbörjad. Utemöblerna har också höstat sig och flyttat in. Här inne har vardagsrummet fått en matta som fötterna kan vila på när det blir dags att elda i spisen. Igår vinterekiperade vi barnen, åtminstone de stora. Axel ekiperas i ärvda kläder men en snygg ny mössa fick han i alla fall. Alfred har fått en ny skiddress, Stadium hade ett bra erbjudande som tur var, samt mössa och fingervantar. Vi avvaktar lite med skoköp och hoppas att joggingskor och de nätta gore-tex-kängorna från i våras ska räcka ett tag. Annars längtar jag ut i svampskogen faktiskt. Vi är inte nåt vidare värst på svampplockning i vår familj men skogen drar faktiskt i mig just nu. I afton väntar förhoppningsvis ett litet kyrkobesök för mig, mässa i taizéanda, i bykyrkan. Jag kan inte påstå att jag är en flitig kyrkobesökare heller men jag njuter av tillfällena då det inträffar. Fridfullhet och höstighet det med. Saknas bara en god äppelkaka.

Kan vi hoppa över hösten? Jag blir bara en trött, klagande, missunnsam och martyrliknande tingest med komma-igång-problem. Det vill väl ingen ha. Så antingen får vi göra så, alltså hoppa över hösten. Eller så får vi beställa en annan själ till mig. Någon till salu?

Hösten kan nog vara en vän. Bara inte min bästa vän. Den tar fram sidor hos mig som jag helst vill låta vila. Trötthet, ensamhet, avundsjuka och annat mindre behagligt. Jag förklarar svajet med att det är hjärnan som ställer om till en lägre aktivitetsnivå medan viljan fortfarande är på sommarnivå. Knappast en sanning vetenskapligt men nåt måste man ju hitta på för att ursäkta sitt humör. Förkylning och innesittande får också duga som förklaringsfaktorer.

Nu får man börja tända lampor i fönstren på kvällarna. Och igår tände vi en brasa i öppna spisen = det börjar verkligen bli höst! Jag håller tummarna för en solig och fin höst med sprakande färger, och gärna en och annan sommarvecka i september. För jag längtar inte efter det omtalade höstmyset och mytomspunna lugnet. Håller hellre fast vid att det dyker upp en liten brun rötmånads-fruktfluga när jag slår upp ett halvt glas rödvin.

Idag kom november ifatt mig. Bara sådär. Helt utan förvarning. Det gråa tränger sig på. In i vårt söta lilla röda hus med vit glasveranda. Och jag vill ropa - stopp! Snabbt packa en väska och fly till soliga stränder. Istället får jag härda ut. Invänta mörkret så att det gråa inte syns. Tända en brasa och ljuslyktorna i vardagsrummet och spela hög och bra musik. Men tills mörkret kommer då? Gå och titta på en make som arbetar hårt med att gipsa väggar? Eller bygga lego tillsammans med gossarna? Nja. En filt över huvet passar nog bättre en dag som denna.

I morgon börjar den månad som jag gillar minst under året. Till och med namnet på den är deprimerande. November. Hör bara. I ett annat sammanhang skulle det kanske vara en tjusig kombination av bokstäver men för mig står de bara för grått, ruggigt och deppigt. Jag önskar mig innerligt till en annan del av jordklotet.

Vi skulle banne mig skaffa oss lite mer välbetalda jobb i den här familjen. 

Det är SM i höstkamp hemma hos oss. Minst två tävlande. Hittills har ställningen varit rätt jämn, ena dagen vinner jag och nästa dag vinner hösten. På höstens sida står också mental stress som en ful bov. Men idag vann jag med stor marginal och det känns mig väl förunnat efter flera svåra förluster den senaste veckan. Känner visst hopp om att besegra oktober och ta mig an november utan rädsla. Sedan skymtar ju ljuset i tunneln i form av ett flygplan till solen. Önskar all svinig influensa och andra krämpor till svavelosande regioner så att vi kan få stå där med våra packade väskor och förhoppningar om en liten månad... 

allra vackraste med hösten...