sudd igen - och lite semester
Nattsudd verkar ha blivit en semestervana. Inte en alltigenom god sådan eftersom jag är fasligt trött en bit framåt dagen. Gäsp! Måste ändå skriva att idag hade vi äntligen en skön semesterdag igen. Med badhusbesök, onödiga inköp, god glass och strosande i en närbelägen liten stad. Urtrevligt faktiskt, trots det lite osomriga vädret. Idag lärde sig Alma att plaska i poolvattnet i badhuset. Ganska förvånad var hon dock, över vattendropparna som envisade med att skvätta henne i ansiktet. Imorgon eller rättare sagt idag efter lite nattsömn så är det dags för vaccination nummer två och obligatoriska vägningen och mätningen för hennes del. Jag hoppas att hon växer som hon ska. Hon ser onekligen inte ut att lida brist på mat men jag tycker inte att det finns något överflöd i brösten längre. Och det vill jag gärna ha. Hon är förresten en riktig palsternacksfantast vår dotter! Hoppas matglädjen håller i sig. Godnatt nu. Mittinatta.
kuggar i medmänsklighetens hjul
Hjärnan arbetar vidare på egen hand efter vad som hänt i Norge. Den ena tanken leder vidare till den andra. Kan jag bringa ordning i virrvarret?
Hur påverkas vi av de olika medier vi förfogar över idag? Världen kommer oerhört nära ibland. Vi vet många gånger vad som händer i en annan del av världen samtidigt som det sker. Avstånden finns på ett sätt inte. Samtidigt verkar vi vara helt beroende av just avstånd för att verkligen ta till oss och bli berörda av det som sker i omvärlden. Norge är nära. Vi förstår till och med vad människorna där säger och skriver utan översättning. Slutsats: Det skulle lika gärna kunnat hända här.
Vi får dagligen del av oerhört många andra hemska händelser runt om i världen. De stiger in i våra vardagsrum. Ändå gör de det inte riktigt. Inte känslomässigt fullt ut. Avståndet kan vara för långt, kulturen främmande, vardagen för olik vår egen. Slutsats: Det händer inte här? Ändå tror jag inte alls att det handlar om okänslighet eller oengagemang. Jag tror att vi tyvärr bara klarar av att ta in det som kommer oss verkligt nära, fysiskt och känslomässigt. Plus att "flödet" av misär och tragik är konstant. Hur hemskt det än är så stänger vi av. Och jag tror att det är fullt mänskligt. Även om medmänskligheten säkerligen varierar mycket mellan olika människor beroende på erfarenheter och plattform.
Ibland tänker jag att det vore bättre om vi bara visste om de händelser som vi får reda på genom mun till mun. Eftersom vi ändå inte kan agera med den empati och medkänsla som varje katastrof kräver. En värld utan medier. Vi skulle också slippa effekten att andra inspireras av våldsdåd. Kanske skulle också motiven försvinna för en del om man inte kunde synas och höras efteråt. Jag vet att det inte är möjligt och vi kan inte vrida klockan tillbaka. Vi har den medieflora vi har och allt gott den för med sig: Genom vår kunskap kan vi agera och engagera oss för att hjälpa andra människor som svälter, drabbats av naturkatastrofer, fängslats eller torterats utan rättegång osv. Blir dock ledsen över att jag för min egen del märker att ju större otillräcklighet jag känner desto mindre gör jag. Lösningen är förstås att se sig som en liten men viktig del av lösningen (vilket jag gör...) och agera efter det. Vi är alla oerhört viktiga kuggar i hjulet som gör att demokrati och medmänsklighet snurrar vidare och vidare och vidare.
fruktan är en omöjlig väg
En vanmaktens och sorgens dag. Vi vet ännu inte något om gärningsmannens sjuka syfte men jag bävar för konsekvenserna. För att rädsla och skräck ska ta över vardagen för många i våra stora städer. För att vi ska börja vakta på varandra, hålla utkik efter föremål som kan vara bomber, oroas för att den eller den ska vara en galning med vapen. Jag vill inte se ett samhälle som styrs av fruktan. Vägrar. Men det är ju oerhört lätt att säga när man befinner sig i en liten byhåla. När man förmodligen inte på riktigt behöver oroa sig för att någon i ens närmaste familj ska råka illa ut på det sättet. Men jag vill ändå att vi ska bjuda motstånd med allt vad vi har. Och då menar jag inte genom övervakning eller hårdare tag eller nya tuffare lagar. Jag vill att vi bjuder motstånd genom kärleksfulla handlingar och tillit. En motkraft. Vi måste stå fasta i tron på att vi kan behålla och skapa det samhället vi vill ha, trots attacken mot det. Ett samhälle som bygger på demokrati och öppenhet. Galningar kan vi aldrig helt skydda oss mot men vi kan prata med våra medresenärer, bjuda in grannarna på fika, le och hälsa på bekanta och obekanta, krama nära och kära, rösta och engagera oss på olika sätt. Vara en del av det lilla och stora samhället och bjuda in andra genom tillit och kärlek. Det finns ingen annan väg. För fruktan är förödande.
finns!
Hade mer än halva blogginlägget om markservice klart då makens underbara dator gjorde ett skutt. Hejhopp så var den halvtimmen utkastad i universum. Och nu är jag för trött för att börja om. Så det blir inget vettigt sagt idag, bara talar om att jag finns! Och att jag sköter markservicen extra mycket. Varför och livsviktiga reflektioner kommer en annan dag.
tak o stora tjejer
Idag har jag varit värsta kroppsarbetaren! Jag och maken har samarbetat fint och plockat ner och krossat allt tegel på uthustaket. Grannen bidrog med sin enorma skopa av något slag... Väldigt hyggligt. Förberedelser inför nästa veckas byta-tak-projekt. Håller tummarna hårt för att vädrets makter ska vara snälla mot oss och inte blöta för mycket på vårat icke-tak till dess att de nya pannorna funnit sin rätta plats.
Nu hör jag min dotter och får snabbt avsluta. Vi är i en ny fas som innebär - inte lika säker sömn på natten. Vi har provat morotspuré två dagar förresten! Stora tjejen...
designsudd
Försöker lära mig lite om bloggdesign. Urkul att försöka förstå sig på stilmallar och koder vilket jag väl aldrig kunde tro! Har hittills bara ägnat några få timmar åt att ändra typsnitt, storlek och färger men börjar fatta lite vad som är vad nu. Tipsa mig gärna om bra guider!
Senaste dagarna har det nattsuddats flitigt i den här familjen. Sent idag med men ändå en och en halv timme tidigare nattning än igår. Det vill säga om jag stänger ner och kryper till kojs omedelbums. Godnatt ännu en fin sommardag!
sommarens goda
Idag har vi haft en skön dag på hemmaplan. Älskar sommaren och våra sju veckors ledighet tillsammans. Slippa knåpa för att få till ynka tre veckor tillsammans. Nu finns tid både för arbete och vila och samvaro. Njuter i fulla drag. Dagens nyttor är: en klippt rosenbuske, en (annan) uppgrävd rosenbuske, ett avsågat staket, en sjösatt båt. Och alla de vardagliga nyttorna inte att förglömma! Två maskiner tvättade och hängda, körd diskmaskin, urplockad diskmaskin och fylld diskmaskin. Tvättade och tandborstade barn, hyfsat mätta och smörjda under dagen. Minstingen luftad och sövd och ammad och busad =) Maken har dessutom tränat nu igen, det håller i sig denna gången! Dagens nöjen: bok i solstolen, kaffe och te och pratstund vid uteplatsen intill uthuset, strandliv med dopp och fotplask, båttur för tre av fem, smaskiga baguetter med brie och salami och smaskiga baguetter med tonfiskröra! Plus nöjet att sitta här med makens bärbara i knät och filura. Hoppas ni får njuta av sommarens goda ni med!
skäl att blogga?
Jag har alltid skrivit mycket då behovet av att sortera känslor varit som störst. Det betyder givetvis, när livet inte är som vackrast. När det är enkelt och underbart är det också skoj att skriva men inte akut!
Jag fick en tankeställare igår. Hur intressant är min blogg egentligen för nån annan och vilken bild ger den av mig? Vilka är mina skäl att blogga? Nummer ett är glädjen i att formulera sig och skapa. Nummer två är nödvändigheten då känslorna svajar (skäl att skriva men inte blogga om man ska vara helt ärlig...). Nummer tre är övning, vill förbättra mitt skrivande och andra uttryck. Nummer fyra är - ett forum för att göra nåt av den lite (observera lite!) svartare sidan hos tvillingsjälen. Nummer fem är skriva för släkt och vänner. Nummer sex är att bli läst och få bekräftelse. Kanske finns det skäl nummer sju, åtta och nio med men längre än så här sträcker sig inte ärligheten idag. Godnatt!
perspektiv Alma
Min pappa är hur rolig som helst! Man blir glad bara man ser honom - på morgonen och vid lunch och på eftermiddagen och till och med en bit in på kvällen. Bara inte vid nattning, huvaligen... Då förvandlas han till ett monster. Det hemskaste man kan tänka sig. Urläskig. Han får inte ens finnas i samma rum. För vem vet vad han då kan tänkas hitta på?! Kanske han tar min mammas famn ifrån mig. Den där underbara som jag ska somna i. Varje kväll. Basta.
SeMEsTeR
Tre fina semesterdagar. Ja, många fler egentligen hittills men det är ju först när man åker bort lite längre tid och upptäcker nytt - eller
verkligen slår ner rumpan på sommarstället som det händer. Att den verkliga semesterkänslan infinner sig. Tycker jag.
Familjen har gjort en tur till Gränna, Visingsö och vidare till Kolmården. Några andra fina stopp på vägen. Fotografen bjuder på några bilder.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------
Röttle by - väl värt ett besök =)
Godsaker i Gränna
Urtrevligt boende på Bergsgatan 24
Visingsö nästa
Studerar hästkiss
Barnen styr oss säkert tillbaka! =)
Hur roligt som helst att bo på hotell i Linköping...
Tredje dagens äventyr
Talande miner i linbanan
Lite mindre rädda människodjur i bur
Delfinshow gånger två. Höjdpunkten.
ordfyllnad
Jag väntar på orden.
De brukar alltid komma.
Så småningom.
Hoppar mellan barnkalas, identitet och tömdhet.
1. Barnkalas. Nummer ett för sommaren avklarat. Jättemysigt med sonens fina, fina vänner. Ändå är det en mental pärs varje gång med de två timmarnas minifest för tolv barn... Vi höll det ändå enkelt med grillade hamburgare och pinnglass, inga avancerade bakverk alls (trots att jag gillar att baka). En gemensam lek, annars fri lek och lite skattjakt. Hur kan det ta så på krafterna kan man fråga sig?!
2. Identitet. Fortfarande vid trettioåtta kommer jag på mig själv med att försöka hitta den där formuleringen som bäst ska stämma in på mig själv och vem jag är. Har varit och är fortfarande en identitetssökare. Kanske för att jag är rätt mångsidig och kompicerad? Det är inte helt lätt att vara så tydlig då. Men det är väl också en identitet. Tack och lov har tonårstidens självförakt övergått mer och mer i stolthet. Det gör livet lättare. För alla inblandade.
3. Tömdhet. Inte längre så tom. Ord fyller både själ och hjärta. Och bloggen.
