hjärterugg

hjärtat tuggar
luggar
ruggar

bakom smärtad mask
tillknäppthetens låga

avgrundsvrål som dödar
skygghet

eller

accepteras

rinner ner
i sandgropen 

vilar i solvarm sand

får plats
får tid

smärta
frid
hopp(löshet)

tröst
tid
andas till liv



Respekt för en levande typ

Respekt för känslighet, för oändligt behov av reflektion. 

Respekt för intuition, för annorlunda upplevelse. 

Respekt för pendlande, för närvaro och alienation. 

Respekt för individen med den högkänsligas driv och bredvidsittande. 

Respekt för orden som vill forma livet mer begripligt. 

äntligen tyst eller tekoppens tyngd




äntligen tyst 

den kritiska rösten 
hummar i missklädsamma avlagda plagg

hopp om tillräcklighet
i ofullkomlighet

anar ljus från underjorden
vänster och blöta snöflingor
livfullt
gott

liksom modern
en kärleksfull fredag

fulländad vardaglighet
i bas av frid
smekande botten av närvaro

vilar
minns
vägen till hopp
slingrar genom tekoppens tyngd


försommarkaos

Kastas omkring i försommarkaos.
 
Sicksackar mellan ogräs, konstant obarmhärtigt stök och bara barn. Övar selektivt seende 24 timmar om dygnet.

Lurad att bota trötthet med sena nätter av otillräcklig strävan. Månskenets falska lust till torkställningens plagg.

Jagar rofyllt hem i virrvarr av drömmar, kök och skav. 

Halvt drunknad i vardagsjäkt och klangen av tvåtusenbitarspussel. Men med hopp om en sittplats på läktaren och en plats i solen.
 

krax i grop!

Orosbädden breder sig över 
stilla klarhet

Sopar mattan fri från 
självklarheter

Fuktar skälver göder
andnödskramp med aktning

Sömnfattigdom
sväljer förakt 
Spetsar
o till räck lig het

Ljummen gröt
bygger hav och lust

Golvbrunn i extas med
svältfödd kupas krax

Hoppfallhet nära nollpunkt
av mänsklighet 

Landa i djupaste gropen!
Sitt kvar
Andas 






ett svartare sjok samlat

vargarna tuggar

tömd till bristningsgränsen
försvarslös hud blottad
överlämnad till vargarnas käftar

tuggar sig mätta på
obarmhärtig smärta
nakna variga sår 
tappade strimmor av hopp 

skriet når inte ut
vänskap förblöder i tysta kärl
av mörkaste tvivel

lämnad tuggad
hjälpligt ihopskrapad 

tillit plåstras med silvertejp?

Röstlös

Tappad röst, tanke, kraft 
i pussel utan helhet
vilsegången kärlek

praktiken som överskuggar allt
meningen som tagit en annan väg
snålhetens gissel

osynligheten fålla överskuggar allt med stora utbredda vingar
riktningslöst och viljelöst

storkamp om det lilla
uppgivenhetens bleka röst 
glimtar av hopp
TV och telefon som konkurrenslösa ting i tomhetens trädgård

En klubba i huvudet!
krafsa gräva smeka öppna
Hjärtan

Mjukdelar i kras

tyngd
slängd
till och med
hängd

sinne
kropp
liksom sliten
själ

avfyrar
skott
mjukdelar i
kras





Lov och förbannelse

Tänk dig en människa
Helt vanlig men förstås unik
Förvrängd av ensamhet -
Svarta ögon i obotlig tragik

Livet glimtar in 
Människan blir synlig i som litenhet
Lämnar glada spår och fina yngel
Tillit spirar sakta

Växer på bredden och i själen
Hoppfullhet i vågmaskin
Men skavet av skorpan vill inte läka ut 
Plötsligt öppet och blödande för ingen människa att se

Plåster och droppar lindrar hjälpligt
Se och synas i plågad tröst
Kasta hemligheten på gågatan i tillfällig frid
Löjl av rang i evighet

Låtsad tillit funkar som en kappa
Sältad och tränad till sanning uppstår
Varsågod och ät!




välkommen otillräcklighet

svälla
jaga
jäkta

sukta
piska
diska

fäkta
kriga

oupphörlig kamp för livet långt från idealen

konstant inte tillräcklig och nog

evig ältan med inslag av värde mindre

välkommen höst?


far är rar - rar är far!

Är far rar?
Javisst!

När han reser med tåg och bygger hus som snäll och snickrig pappa

När han undervisar som vår fader

När han tuggar strong mint som nikotinfri farsa

När han spelar rummy och städar som hemmaman av klass

När han läser högt och skojar friskt som busig morfar

När han tecknar noga på beställning som snälla rara farfar

När han är positiv i överflöd och svärfarsdröm?

Far är riktigt skojig och rar 
och en glädje för oss - och envar!

Far är rar.
Rar är far!

(Kompensatorisk och sann poesi från en som inte tog sig tid att ringa...)


under ytan

Näsan strax ovanför vattenblänket. Ett ögonblick. Tillräckligt med luft för att fortsätta att andas under ytan. En vansinnig stund till. Väntar på lyftet som ska ta kroppen till lugna vågor och mjukgörande stränder. 

längtanslåt

Om längtan efter sammanhängande tid. Närvaro i nuet och lust. Om avbetade ok och fridsam hemmiljö. Kreativa rum. Runt om och i hjärtat. Tillräcklig och nog som förälder och människa. Bottnad med rumpan i gräset, solen på näsan och knubbiga armar helt nära.


förälder i varje orolig cell

oron väcker liv i varje cell
sträcker tanken bortom
kramar fram viljan till ramar och riktning
oändlig tålmodig kärlek

den ska bara nå in
en gång för alla
slå rot med kraft!
växa till självkännedom och kärlek till din person

bär oron i ett rum
ibland ett mushål
däremellan en balsal
föräldrakraften växer med rummet
just nu överskuggar den universums lagar

älskar överjordiskt dem som sover i sängarna på övervåningen
önskar oron in i ett mushål och tar emot kraften i balsalen


hjälp mig att ta på kärleksrustningen

Drunknar i trötta känslor från stinkande avgrundshål.

Famnar och låser.
Förpestar och förgör.

Tankar som förtvivlat försökt lösgöra sig lägger sig ner och förtvinar.

Hopplöshet hägrar.
Livsrummet till synes utplånat.

Kastar det pyrande trängande klibbet tillbaka till avgrunden. Eldar med blå låga ner i håligheten.

Vilken rustning ska jag skydda mig med?

Kärlekens är den mjukaste men den är så förtvivlat tunn och skör.

Det är ändå kärleken jag behöver bära och låta fylla hela min kropp.

Om och om igen. Oavsett.


intagen

Otillräckligheten har jagat ikapp, övermannat mig.
Bestämt sig för att detta är en passande kropp för bobygge.
Lagom degig.
Lagom skör.
Utan pansar och allierade.
För sent för vaccination och flyganfall. Ge mig verktyg.


cirklar av tomhet

när tiden inte finns
att bottna i sin kärna

börjar cirklarna
sakna mening

vet så väl
ändå lika svårt att

kasta sig huvudstupa
utför branten
till ett bottenlöst hav

bryta nacken eller
landa i en ljummen pöl


sitter kvar på botten

Finner ro i att landa på botten. Vattnet är grunt och ljummet. Lite salt så ögonen grumlas. En och annan våg slår över men det beror på att jag sitter stadigt på den hårda botten. Lugnt. Men lite sällskap vore trevligt. De bekanta som skulle kunna bli vänner. Välkomna att sitta intill den som ömsom bottnar ömsom skvalpar uppe på vågorna.


vad skruttar kan göra med kärleken!

tre skruttar
bor i mitt hjärta

fyller det

matad med
kärlek

större än livet

genom att de
andas lugnt

i sina sängar

finns i sin egen form

till en liten mammas skruttelycka



kärleken till er

rikedom
sitta här i vårt tysta hus
fyra sovande
en vaken
och varm i själen


väcka tilliten

lägg oron mitt på bordet
låt vila
krympa till en skrumpen grön ärta

hämta tilliten som gömts i hallen
bjud in till nattlig dans
stilla växt
genom den väta som krävs

landa i naken styrka
och vardaglighet


kärleken som omfattar

Den största kärleken är den till tre små varelser
'
Somna i min famn
Mitt barn
'
Småprat och stryk på ryggen
Mitt barn
'
Några skratt,  hålla om till sömnen kommer
Mitt barn
'
Vissa dagar är kärleken allomfattande
'
Spinner
över
genom
under
alla väsen

Tidigare inlägg
RSS 2.0