två pärlor att hålla ömt!

Dagen har två bästa stunder. Efter en för lång arbetsdag sansade jag mig och landade en stund i biblioteket i Götene. Tack till maken som var hemma med den lilla - och de mellansmå. Konstigt hur rogivande lyckopiller detta är för mig. Men ännu underligare att jag glömmer mellan gångerna... Tystnaden, eftertanken, faktan, deckarna, magasinen och inga kravfyllda förväntningar. Bara vara och låta blicken falla på en lockande titel. Samla en liten hög och i största lyx bära hem och rå om ett antal veckor. Och sedan igen om man vill. Jag ska påminna mig själv om den favoritplatsen i vardagen. Den andra bästa stunden idag var med pojkarna och Rasmus på luffen. Kanske kan vi i höstmörkret äntligen på riktigt komma igång med högläsning igen!? Mellangossen lyssnade väl måttligt noga med sin Kalle Anka i famnen men har var bredvid oss. Det räcker för mig. 

vackert vilken vinnare!




En engagerad familjemedlem som höll ut genom hela festen... Vackraste människan med vackraste rösten vann! Europa vann. God natt.

bluegrass och försvunnet barn!

Abalone dots förgyllde vår kväll! Superskön bluegrass och country i en kyrka nära oss... Det tackar vi ödmjukt och påfyllt för och länkar till ett Youtube-klipp. 

http://youtu.be/V0yKQ3hGhGI

Tre små barn under tiden hos sin farmor och farfar. Ett utbytt när vi återvände.

lämnat barn



hämtat barn!




fångad i Engelsfors



Här är jag fången. I del tre i serien om Engelsfors. Skulle helst vilja pausa föräldraskap och hushållssysslor och bara försjunka i åttahundra sidor häxor, apokalyps, ungdomskärlek och gränsland.

mod, syskonkärlek, äventyr, ondska och enorm godhet i denna förpackning



Idag har vi läst ut den här klassikern. Jag menar gråtit ut förstås. Det är svårt att snyfta och läsa samtidigt men med lite snörvelpaus så går det. Inledningen och slutet är så känslomässiga att hjärtat nästan trillar ur kroppen. Jag är glad att se att pojkarna upplevde detsamma. Gemensamma läsupplevelser är bannemej en gudagåva. Amen.

tacksamhet i långbänk är bra!

Det betyder att den kommer att vara länge! Ett litet förtydligande bara. Fasligt fin kväll. Promenixade allena till kyrkan och lyssnade på lite skön sommarmusik på bland annat cello och tvärflöjt. Och solen tajmade in det lilla goda som bjöds efteråt. Så vackert.


melodifestivalkillarna

På väg och på plats, jag och mina fina killar i Göteborg i lördags.


after-workad och fylld med vitlök!

Vad trevligt det är med kollegor när man hinner prata med dem! After-worken idag kändes så mysig. Det blir alldeles för sällan överlag men alldeles särskilt för sällan med just kollegor. Många goda tapas med m-y-c-k-e-t vitlök. Så kanske att det uppskattas av andra kollegor att jag faktiskt är föräldraledig imorgon =) Bakgår´n kan varmt rekommenderas.

Bella och Gustav om en liten vecka?

Ibland poppar det upp små uttryck i mitt huvud. Det händer att de kommer från den här boken! "Om en liten vecka" till exempel. Jag måste ju låna eller köpa till mina barn! Jag bubblar inuti mig bara jag tänker på de underbara små berättelserna och de härliga bilderna!


Tack Peter LeMarc...

...för att du var med mig den vilsamma stunden den här veckan. Du och jag i den bekväma fåtöljen intill de stora högtalarna var helt rätt.

lyckorus

Orden och melodierna fyller mig, skapar lycka ut i varje del av kroppen. Hjärtat jublar efter ett par timmar med min underbara kör och körledare. Jag är så innerligt glad ända in i själen över att jag vågade börja sjunga i kör. Att svälja detta lyckopiller varje vecka, vilken gåva! Och en rätt enkel gemenskap. Nu blir det en liten träff med Jesus Christ (Superstar) på söndag tillsammans med de andra i kören. Heja körsång.

"Mellan köksfönstret och evigheten"

Den här fina boken lyssnar jag till medan jag träffar tomheten och slickar sår. Får absolut lånas av nära och kära när jag är färdiglyssnad.

Koppången

Idag har det pirrat i min mage. Mest för körens framträdande. Rättare sagt för min egen insats. På dagen kom jag inte ens på melodierna till några av sångerna vi skulle sjunga till aftonen. Inte så förtroendeingivande...? Vilken tur att Youtube och stöttande körmedlemmar finns. Väldigt fin kväll i lilla Skebykyrkan. Koppången är för närvarande en av favoriterna på repertoaren.

"Tack min käre far"...

... och andra vackra melodier har vi övat idag. På söndag sjunger vi i lilla Skebykyrkan och jag ser fram emot det. Sång måste vara en av de bästa glädjeknapparna där på insidan av kroppen!

filmkväll 2

Idag var det barnens tur. Och min igen! Vi har sett Bilar 2 på bio. Jag hade rätt stora förväntninger eftersom jag gillar den första Blixten-filmen. Och så härligt att gå på bio. Tänkte jag innan. Jag vet inte om jag börjar bli gammal och tråkig men jag spenderade mer tid att förfäras över det höga ljudet och kolla barnens reaktioner än åt att följa handlingen. Kanske vore det en helt ok film om vi sett den hemma i TV-soffan där jag själv kan bestämma över volymknappen. Nu vet jag inte ens vad jag tycker. Lite för krånglig handling för barnen, mer våld, mindre skratt men en del poänger och mysigheter. Men vad kan man förvänta sig av en tvåa egentligen?

dagens kärlek till Svenska Visakademien

Igår var en underbar och känslofylld afton. Min kära svärmor bjöd med mig att lyssna på några medlemmar ur den Svenska Visakademien. Deras härliga lilla konsert ingick i temat "Musik på slott och herresäten" som jag inte känner till särskilt väl bortsett från att detta var avslutningen för i år. Vi begav oss till Hällekis Säteri och i det väl tilltagna växthuset bjöds på visor i all enkel underbarhet! Från Bellman till Birger Sjöberg (nu verkar det som att jag vet en massa om honom och det gör jag inte, typ inte något...) till Cornelis Vresvijk på älvdalska.

Jag älskar det enkla och samtidigt uttrycksfulla i en visa, människan som framför berättelsen eller budskapet med bara rösten och ett eller två instrument som stöd. Hur viktig personligheten och det personliga blir. Det som dock grep mig starkast - och också överrumplade mig mest - var känslan som fångade mig när Lena Willemark talade och sjöng på älvdalska.

Min släkt kommer från Älvdalen, min mormor och morfar har vuxit upp där och alla mina barndoms somrar tillbringade vi i Brunnsberg strax norr om Älvdalen. För den som inte vet talar man, eller tyvärr kanske talade man, älvdalska där. En del gör det än idag, mina mostrar till exempel!, även om svenskan väl tar överhanden mer och mer. Jag har i alla fall vuxit upp med älvdalska klingande i öronen. Det finns ingen språkmelodi som är vackrare i mina öron. Själv talar jag inte dalska men när Lena frågade om det fanns någon från Älvdalen i publiken ville jag gärna räcka upp handen och kunna svar henne på älvdalska. Det gjorde jag nu inte men kände mig ändå som en utvald där jag satt på min stol. Älvdalskan är så hemvan och igår kändes den som världens starkaste påminnelse om mormor och morfar som jag inte längre har i (detta) livet. Jag fick hålla igen för att inte börja storgråta i hennes första visa. Lät en och annan tår trilla ner för kinden och sjöng med när tillfälle bjöds. Också en kanal!..

Det var en väldigt lycklig Jonna som skjutsade hem svärmor igår kväll. Tack till Svenska Visakademien och särskilt till Lena Willemark.    



Lena Willemark



Svenska Visakademien

Bilderna har jag lånat från Konsertbilder på www.musikpaslott.se
Mitt bakhuvud finns faktiskt med på den nedre bilden som en av de intresserade lyssnarna =)

bara vi och stefan

Jag förälskar mig i ord. Och i attraktiva röster. Kan inte beskriva vad som är attraktivt i en röst men John Travoltas är ett bra exempel. Idag ska vi lyssna till en annan röst... En som inte attraherar mig men som jag ändå gillar, Stefan Sundströms. Hans stil är rätt unik och jag kan inte alls hans texter som maken kan dem men det är nåt tilltalande med intelligenta och ibland provokativa ordflöden till vis musik. Jag hoppas på en lugn, skön och inspirerande kväll tillsammans med maken och Stefan och kanske nån annan klok typ. Trevlig fredagkväll!

hjältinnor

Hej igen, vet inte om ni saknat mig när jag varit på utflykt från bloggen en liten tid - men nu är jag här... En liten stund i alla fall.

Senaste dagarna har jag spenderat i vår huvudstad. Arbetat, arbetat och arbetat och jag älskar det arbetet enormt. Det är så roligt och utmanande så att hela mitt jag är lyckligt. Dessutom fick jag ett tips om en bra bok som jag läst på kvällarna och på tåget hem, Påven Johanna. Jag rekommenderar varmt till er som gillar historisk roman med stark och intelligent kvinna och lite hjältinna-touch! Och igår kväll var jag själv så stark att när jag ville gå ut och äta så gjorde jag det själv. Njöt en bondomelett med grönsallad på en urmysig tapas-restaurang med boken och okända människor som sällskap. Riktigt skönt!

Annars fortsätter jag mitt LCHF-liv med nåt litet undandtag här och där. Det är riktigt skönt att inte vara så där vansinnigt sötsugen som jag brukar vara, även om jag just nu trånar litegrann. Är nog mest hungrig dock så jag behöver göra nåt åt det strax.

Jag ska inte lova för mycket men under veckan ska jag redovisa lite av rensa-i-röran-projekten som jag håller på med. Tog senast itu med min underklädes- och strumpbyrålåda och det finns bildbevis på före och efter...

Godnatt!


kursbuggare

Min man och jag har plockat upp ett gemensamt intresse. Vi går på buggkurs! 
Tänk att det kan vara sån glädje i dans och att det finns så många som upplever detsamma.
Älskar att se Pelles engagemang. Det förstärker min redan stora lycka.
Vi kände oss också väldigt välkomnade av föreningen så....dansband-music-lovers here we come!
Varje söndag i fyra veckor framöver! (Skräääp att vi missade de tre första gångerna!)


Lars Kristerz

Lars Kristerz, here we come! Kanske i alla fall. Pelle och jag ska göra någon vuxennöjessak imorgon. Hmm, hur låter det egentligen? Det jag menar är egen vuxen tid tillsammans. Det blir sällan men är ack så nödvändigt. Vi tackar den goa farmodern. Kanske svingar vi våra lurviga, eller för min del stubbiga, till Lars Kristerz. Jag känner förresten nästan en i gruppen eftersom släkten kommer från strax norr om Älvdalen och vi tidigare dansat till hans bugglåter i Brunnsbergs lilla bystuga. Nästan betyder att jag just nu inte riktigt minns vad han heter... Det var förresten en upplevelse av stora mått. Man kan säga att kvällen byggdes upp kring en happening klockan elva. Alla på dragkampsföreningens fest jublade när happeningen nämndes från scenen då och då och stämningen höjdes allt mer... Så prick klockan elva så bröt det totala jublet ut! Ni skulle knappt tro mig. Som om alla väntat på en superartist, typ Michael Jackson. Happeningen var ett faktum - låten alla väntat på - Skomakar-Anton! Pelle och jag som är halvutbölingar trodde knappt våra ögon. Men vad vi skrattade och dansade.... Kanske kan vi önska Skomakar-Anton imorgon? Men jag antar att Lidköpingsborna inte riktigt fattar grejen...


Tidigare inlägg
RSS 2.0