våldtäktsman = mest omanliga sjuka jä-el som sett dagens ljus
Ser på nyheterna och känner en enorm frustration över dessa gruppvåldtäkter. I stunden känner jag bara: Hugg av. Kapa. Kastrera. Har ingen lust alls att förstå, annat än att det handlar om oförlåtligt våld utövad av vissa män mot kvinnor. Sjukt så in i helvete. Är en våldtäktsman en man av vår tid? En människa som använder sin sexualitet för att våldföra sig och skada andra för livet. Var går det snett borde man väl fråga sig... Men idag vill jag bara utplåna de fega jävlarna.
usch
Usch, skapade ett stort obehag bara att skriva det senaste inlägget. Vill nästan ta bort det. Men det var en så viktig och sevärd dokumentär, därför låter jag det vara kvar.
hoppas att det finns ett helvete
Igår kväll såg jag dokumentären "Guds lamm". En korgosse berättade sin historia om hur han som ung pojke utnyttjats sexuellt av en präst som han närmast såg som sin far. Så förfärligt men så starkt berättat. Jag blev så imponerad av den unge mannens styrka, givetvis efter många års terapi, och hur han konfronterade prästen med sin besvikelse och sorg över hur han hade skadat honom. Hjärtat slits ju nästan ur kroppen när man tänker på vilken skada en människas sjuka böjelser och maktmissbruk kan åstadkomma. Att det är en präst gör det för mig än värre och mer obegripligt. Hur rättfärdigar man detta för sig själv? Eller var prästrollen i det här fallet en väg att få utlopp för sjuka börjelser? Man kan ju hoppas på att det finns ett helvete i alla fall.
