idealisten - familj, poesi, foto & annat livsnödvändigt

Det är ju en rätt vedervärdig känlsa. En av de värsta tycker jag. Kan man se avundsjuka som en slags drivkraft? En känsla som tydligt talar om att det där eftersträvar du också? Ja, det är ju självklart förstås. Det är ju liksom det som känslan står för. Men vad göra med den då? Tycka att den är intressant och tänka att nu vet jag nåt mer om mig själv? Eller se till att skaffa sig det man avundas så att avundsjukan kanske kan lägga sig? Analysera den så här i en förhoppning om att den ska slinka in på ett annat spår. Vad tror ni? Fyller avundsjuka något syfte eller är det bara en kass känsla som dyker upp nån gång då och då?

På måndag ska vi gå och simma, lillskruttan och jag. Babysim, riktigt babysim med instruktör och allt. Kostar skjortan... Och storebröderna får sitta bredvid och pyssla och titta på. Jag har tänkt på detta båda de andra tillfällena då jag haft barn i den här åldern. Och nu är ju sista chansen! Så nu ska det bli av. Faktiskt. Och man får ta det i sin egen takt, jag frågade idag på information, så jag ska inte behöva bli livrädd för att drunkna. Så där som händer mig ibland när det rinner för mycket vatten i ansiktet när jag duschar. Ja, Alma klarar sig nog hur bra som helst... Det är jag som ska överleva också. Helt ärligt tycket jag att det ska bli väldigt spännande. Mysigt också så klart. Vi har faktiskt badat rätt många gånger redan med lillskruttan och hon gillar det. Men inte så här avancerat bad då =).

Jag hörde talas om en minnesteknik. Du visualiserar, skapar bilder av de saker du ska komma ihåg. Mentalt går du in i ett rum, ditt vardagsrum kanske, och lägger räkningshögen på en matsalsstol för att komma ihåg att betala räkningarna. Hänger ett klädesplagg på en annan stol för att du ska komma ihåg att hänga upp tvätten när den är klar. På tredje stolen lägger du också något som symboliserar det du ska komma ihåg. Sedan kan du sitta här på kvällen och försöka minnas vad det var. Förresten kan nog det där klädesplagget få hänga kvar alla dagar eftersom hänga-tvätt-dagarna aldrig tar slut. Kanske dags att skaffa sig en fungerande torktumlare? Men det kan förstås bli svårt att få plats med den på matsalsstolen.

Idag känner jag energin flöda fritt! Makar kan också ha goda öron =). Forskar lite om löner här idag. Intressant sysselsättning faktiskt... Jag ser verkligen fram emot nästa veckas spännande händelse och hoppas på att det ska kännas rätt både för mig och dem. Jag är så oerhört redo för att ta nya tag i mitt arbetsliv och detta verkar passa mig som hand i handske, som man brukar säga. Hoppas också att nerverna bestämmer sig för att vara på min sida på tisdag=). Hej så länge!

känslor

Kan vi hoppa över hösten? Jag blir bara en trött, klagande, missunnsam och martyrliknande tingest med komma-igång-problem. Det vill väl ingen ha. Så antingen får vi göra så, alltså hoppa över hösten. Eller så får vi beställa en annan själ till mig. Någon till salu?

Jag ska på anställningsintervju! Jublande glad! Visst. Man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken och så...

Jag och platsbanken träffas då och då. Det finns dessvärre inte ett enda litet jobb som lockar mig på rimligt avstånd från familjen. (Förutom ett.) Visst. Jag har ett jobb att återgå till. Men det har egentligen varit hög tid för mig att gå vidare länge nu. Efter föräldraledigheten kommer jag inte att ha kvar mina extrauppdrag längre. Och det sörjer jag. Jag brinner egentligen för den verksamhet jag arbetar inom. Gillar att vara politikens förlängda arm, förvaltare av vår gemensamma socialförsäkring. Det finns så mycket att glädjas över och vara stolta över i vårt land. Vi har en helt fantastisk föräldraförsäkring, helt unik i sitt slag. Sen finns det sådant som kan bli än bättre, även när det gäller administrationen av den. Men ändå. En kärleksförklaring till vår gemensamma socialförsäkring. Men åter till huvudämnet. Jag behöver komma vidare, särskilt sedan jag tappat mina extra uppdrag där jag mer kom till "min fulla rätt" om man kan säga så. Jag trivs inte med hur min myndighet utvecklats under de senaste åren. Har försökt att påverka genom att engagera mig fackligt och på andra sätt. Trots kritik från arbetsmiljöverket senast verkar det inte gå fram. Det är min upplevelse. Nu vet jag inte hur utvecklingen ser ut ska jag i ärlighetens namn erkänna. Har ju varit hemma de senaste åtta månaderna. Och kanske är den kontrollerande arbetsmiljön inte unik för min myndighet? Oavsett. Jag kan inte finnas i den så väldigt länge till i alla fall. Då kommer min själ att slå bakut. Därför pratar vi, jag och platsbanken, och hjärnan arbetar med alternativ, idéer och hjärta. För så är det. Jag måste vara sann mot mig själv och kunna vara det även i mitt arbete.

Oj vad jag lät negativ igår. Som tidigare sagts, det är när det är lite halvtufft som jag ger mig utrymme att lufta här det som rör sig för stunden. Jag måste inte tas på för stort allvar. Nästa stund kan vara helt annorlunda. Även om det i allra högsta grad är sant att jag behöver fylla på mina energiförråd. Denna veckan har jag gjort det lite grann genom besök på öppna förskolan =andra vuxna & fika! Riktigt trevligt faktiskt. Och Alma är så stor att hon tycker att det är roligt att titta på andra lekande barn. Gumman. Nu sitter hon riktigt stadigt dessutom. Så stor tjej. Kommer på mig själv med att tänka att jag måste försöka beskriva de underbara stunderna med henne så ingen ska tro att jag är en hemsk mamma som inte vill vara hemma med mitt barn. För kanske är det så det verkar? Så är det nu inte. Men jag är en variationsnarkoman. Inte sååå krävande, variation i det lilla går precis lika bra. Bara så att jag inte missförstås.

Jag står så in i helvete mycket på minus just nu. Ursäkta svordomen. Jag gillar inte när livet nästan enbart består av hemmaliv och familjeliv. Måste ha mer input och variation och energiboostar. Det betyder inte att jag inte älskar min familj över allt annat. Men jag ligger så mycket på minus att nästan allt i de kategorierna stjäl energi. Läste just på Heidis blogg om hennes mammas råd att "ta livet som det är". Jag är riktigt dålig på det tror jag. Vill för det mesta något annat. Eller så är det så att jag försöker pressa in mig i något som jag inte är. Jag är inte en trivsam hemmafru som kan pyssla mig lycklig. Finns kanske inte någon som kan för den delen? Oj, nu blir det jobbigt... Känner att jag måste utreda vad det egentligen betyder att "ta livet som det är". I nuläget är dagarna halvtrista, lite ensamma, fyllda av vardagspussel och vardagssysslor och en del underbara stunder med barnen. Jag saknar det vardagssociala och längtar efter nya utmaningar som variation till det vardagliga. Vill vara föräldraledig längre tid men inte natta min fina dotter varje kväll i sju månader. Att "ta livet som det är" kanske är att se känslorna i vitögat och utgå från det som faktiskt är den inre sanningen? Man kan ju annars tolka fritt förstås. Det brukar jag vara bra på!

Vad det är fint att samtal och närhet kan lyfta orons grepp runt andningen.
Vad det är skönt när luften når hela vägen ner i magen.
Vad det gör gott att följa tankens väg till slutet.
Vad det känns överkomligt underbart att se lösningar.

Jag lyssnar på en ljudbok som handlar om pengar. Eller rättare sagt vårt förhållande till pengar. Utgångspunkten är att var och en har ett grundläggande förhållningssätt till pengar som präglas av en viss pengapersonlighet. Och så handlar det givetvis om hur vi kan förändra vår pengapersonlighet till att bli mer balanserad utifrån de brister eller problem som finns i just den pengapersonlighet som vi har. Förutsägbart på det sättet men ändå intressant. Pengar är ju konstigt nog väldigt känsligt att prata om i många sammanhang. Känsligt överhuvudtaget. Pengar är INTE bara pengar... Har en skiva kvar att lyssna på men jag har fått en del a-ha-upplevelser under lyssnandet. Jag är en "Spara". Inte den mest extrema men ändå tydligt nog. Känner även igen en "Ge bort" men är tveksam till om jag känner någon "Investera". Skivan för 39 eller 49 kronor är väl värd sina slantar så här långt =)

Nu sitter jag här och läppjar på ett litet glas rödvin igen. Maken kom upp med det och jag tackade inte nej. Mums faktiskt. Annars har jag varit Superwoman med stort S idag igen. Maken har för en gångs skull ägnat sig åt sitt stora intresse, fiske och jag har agerat ensamt familjeöverhuvud. Varit superstrukturerad, välplanerad och positiv och allt har blivit gjort. Fantastiskt. Tvätt, promenad, läxläsning, mycket god mat, buggkurs, storhandling med familjens alla barn (starttid 18.10 egentligen en omöjlighet!), mätta barn, middagssövda barn. Makalösa mamman idag alltså. Trots snuva och lomhördhet. Barnen är mycket piggare i alla fall, vilket är väldigt skönt. Och jag är så stolt över dem.

Mycket, mycket prat! Eller joller som det visst heter. Ett urfånigt ord i mina öron. Min dotter testar och upptäcker nya ljud i massor för tillfället. Det är så underbart vackert att lyssna till. Stora, stora tjejen.

Hösten kan nog vara en vän. Bara inte min bästa vän. Den tar fram sidor hos mig som jag helst vill låta vila. Trötthet, ensamhet, avundsjuka och annat mindre behagligt. Jag förklarar svajet med att det är hjärnan som ställer om till en lägre aktivitetsnivå medan viljan fortfarande är på sommarnivå. Knappast en sanning vetenskapligt men nåt måste man ju hitta på för att ursäkta sitt humör. Förkylning och innesittande får också duga som förklaringsfaktorer.

Den första höstförkylningen har landat hos mig. Den har satt sig i halsen och bestämt sig för att framförallt göra det mycket svårt att somna på kvällarna. Metoden de senaste nätterna har varit att suga på havrekuddar och smutta på vatten för att hålla hostattackerna borta. Men det kunde varit mycket värre så jag ska inte bli långvarig i min klagan. Klagar lite på vädret istället. Urgrått här idag och medföljande humör... Det var riktigt skönt när de stora barnen kom hem efter skolan idag så det blev lite mer liv och rörelse i huset. Dagen annars i stora drag och i punktform:

Nu får man börja tända lampor i fönstren på kvällarna. Och igår tände vi en brasa i öppna spisen = det börjar verkligen bli höst! Jag håller tummarna för en solig och fin höst med sprakande färger, och gärna en och annan sommarvecka i september. För jag längtar inte efter det omtalade höstmyset och mytomspunna lugnet. Håller hellre fast vid att det dyker upp en liten brun rötmånads-fruktfluga när jag slår upp ett halvt glas rödvin.

Idag har vi gratulerat min Pelleplutt! Fin födelsedag och fina barn och fint farmor- och farfarbesök. Dubbelt upp med drickabälte-present för maken. Mycket löpning får det bli... Eller möjligtvis ett byte till något annat sportigt. Konstigt att det är så många i just den här åldern som ger sig in på det spåret. Eller ska vi säga ut i spåret?

Ibland hänger jag inte med i svängarna. Senaste veckan är det mitt känsloliv som lekt någon slags lek med mig. Dock inte så humoristisk. Svajat från argaste arga till gladaste glada till ledsnaste ledsna. Och så lite mer balans idag. Jag brukar kunna se sambanden och fatta varför men jag har mest bara kastats runt som en annan nickedocka. Förmodligen är det det lilla ordet stress som är den utlösande faktorn. Hur kan man då bli så enormt stressad av att vara föräldraledig kan man undra? Det undrar jag med. Men på det hela taget hänger det nog ihop med omställningen till höst, till slut på gemensam ledighet, till två skolbarn, till fotbollsträningar, till läxor, till lämna och hämta och så vidare. Med hösten följer också alltid för mig nya mål och nya vägval som tar energi i anspråk. Beslutade mig till slut för att inte läsa de kurser jag sökt på högskolan, istället sökt en skrivarkurs och ett nytt jobb (!!!). Båda de sistnämnda har gett mig lyckokänslor och ågren i en salig blandning. Energifyllande och tömmande på samma gång. Superambition på hinna-fronten hemma. Nu ska jag ju bara ta hand om Alma från 8.30 till 13.30 - jag kommer hinna massor! Jo visst, om det inte vore för det vardagliga -tvätta, laga mat, plocka, handla, leka, mata, byta blöjor och så vidare som jag råkade glömma bort för ett ögonblick. Men en del har faktiskt gjorts på inrednings- och organiseringsfronten. Men ambitionen får sänkas. Eller tidplanen förlängas. Mantrat för dagen är: En sak i taget. Konstigt hur välgörande det kan vara. Och hyfsat effektivt!