ni vet att ni är meningen
magiskt datum
Jag inser det magiska i att få ett datum på det här sättet. Ett beräknat datum för ett barns födelse. I det här fallet vårt barn. Det är idag, den 19 februari 2011. Nu återstår bara lite drygt en timme av dygnet och jag kan med hundraprocentig säkerhet nu säga att jag kommer att gå över tiden. Ett mycket lustigt uttryck när man tänker på det förresten. Gå Över Tiden. Ganska spännande låter det om man bara hör det. Men fysjutton vilken känslomässig urladdning det har inneburit för min del idag. Och stackars familjen. Grinigare och surare har man fått leta efter under stora delar av dagen. Helt plötsligt kändes det totalt meningslöst att ta tag i något att göra här hemma, ointressant att pyssla med nåt "göra i ordning" eller pyssel som åtminstone delvis lockat det sista. Bara skit. Och jag trodde dessutom att det var något på gång i morse, kände en hel del förvärkar och den lite molande smärtan som jag vill minnas inlett mina tidigare förlossninger. Men icke! Och nu ikväll sitter jag här igen och tänker att det kanske är lika bra om det dröjer. Kanske är det så att Axel trots allt åker på en omgång av vattkoppor, med start på rumpan av alla ställen i sådana fall. Morgondagen lär utvisa... Hej och hå. En dag i taget.
katastroftänk
Jag målar sällan upp katastrofer men i dessa sjukdomstider drar tankarna iväg. I dom är hela familjen sjuka i influensa och magsjuka samtidigt som det är dags för mig att åka in och föda vårt tredje barn. Kanske inte så realistiskt men nu verkar det tyvärr som att vår minsting (hittills) är på väg att bli sjuk, tror dock inte att det är vattkoppor som är på gång utan snarast det som fadern i familjen dragits med i veckan. Huvudvärk, ont i kroppen, ont i magen och en risig densamma... Värstascenariet för Axels del vore väl om han samtidigt får vattkopporna som vi fortfarande väntar på...
Jag vet mycket väl att det inte är någon större idé att oroa sig. Det löser sig alltid på något sätt. Men ändå, hellre att jag går över tiden någon vecka än blir tvungen att åka från sjuka barn och kanske vara sjuk själv i födande stund. Det är ett mycket lätt val om jag får möjlighet att välja. Om det finns någon högre makt med i spelet - nåt jag kan göra för att känna av din goda vilja?
katrinplommon och Inolaxol
En baksida med att vara gravid är trög mage. Och det blir inte bättre av järntabletterna som jag mumsar på dagligen. Sedan jag ökade på dosen hjälper det inte ens med katrinplommon, päron, massor av vatten och pensionärsmedicinen Inolaxol. För er som inte vet vad det är så är det ett preparat som man strör på, till exempel, sin morgonfil och som ska hjälpa till att mjuka upp tarminnehållet... Istället för goda flingor eller en smaskig musli. Viktigt att dricka mycket till detta goda. I sanningens namn smakar det inte illa. Och jag inser att den här typen av besvär är mycket små i förhållande till andra graviditetsbesvär som man kan ha. Jag är bara lite lätt trött på det. Kanske ett av tecknen på att vi närmar oss varandra, jag och underverket?
fläng och flås
Det här är första stunden av lugn och ro idag. Började förmiddagen med en lätt chockande händelse. Efter att jag blåst håret torrt tog jag tag i mina glasögon för att sätta dem på sin vanliga plats. På näsan alltså. Tjohopp så stod jag med en karm i handen! Jag trodde först att den lossat i själva böjen om ni förstår vad jag menar. Så var det inte. Plasten hade gått rakt av ännu lite närmare fronten och jag hävde ur mig en rad chockade och mindre vackra ord. Planen var att åka till Lidköping för att handla och besöka bibblan. Nu blev det istället först en tur till min optiker i Götene, efter att jag lämnat av Alfred hos en kompis, storhandling och några små alla-hjärtans-dag-presenter till mina tre pojkar. Sedan hem för lite mat och hämtning av barnen och så vidare till sportaffär med skridskor för slipning samt besök på bibblan en mil åt andra hållet. (Guiness rekordbok finns nu på visit hemma hos oss ännu en gång =).)
Det här blev en riktigt tråkig beskrivning av en just sådan dag. Det blir lätt för mycket av ärenden och bilåkning, även om det till en början känns gott att fylla upp i kylskåp och skafferi. Helt plötsligt är nu klockan kväll och jag vill göra nåt lugnt och mysigt. Allra helst ta ett glas gott vin och smaskiga kex med goda ostar av möglig sort. Förbjudet i mitt tillstånd tyvärr. Och jag har inte ens handlat en chokladbit som substitut. Klantigt. Och maken är sjuk.
Lite lite vila och positiva tankar så ska jag snart hitta en mysig väg mot senare kväll. Kram så här på alla hjärtans dag!
nedsläpp
Det verkar vara fyra stackars själar som med tapperhet kikar in på min sällan uppdaterade blogg. Nu gör jag i alla fall ett litet nedsläpp här. För att använda hockeytermer. Associerar fritt till andra slags nedsläpp. Som att jag snart ska föda vårt tredje barn. Jag är beräknad om bara lite mer än en vecka och jag tror att vår lilla knort förbereder sig som bäst därinne nu. Han eller hon tar det lite lugnare och håller de små fossingarna på samma sida av min mage. Den lilla bångstyrigheten som märkets tydligt för några veckor sedan har lugnat sig. Så har också jag. Jag känner mig hyfsat mentalt förberedd för att möta ännu en förlossning, redo att gå in i det kroppen erbjuder i form av arbete och smärta och underverk. I en otroligt konstig kombination. Men på något sätt är det lika otroligt och obegripligt att bli förälder igen, lika svårt att ta in att det växer en alldeles egen individ inom mig även den här gången. Någon som inte är de två underverk jag redan har. Ett tredje underverk, magi. Och jag bara innerligt hoppas att allt ska gå bra.
