idealisten - familj, poesi, foto & annat livsnödvändigt

Min fyraåring sitter och äter på en liten men god blodapelsin vid köksbordet:
- Morfar är faktiskt större en pappa. För att han gillar snus - och det gör inte pappa.
Han är helt säker på sin sak. Jag försöker att inte skratta - alltför mycket - håller med och krafsar snabbt ner de sagda orden på närmaste papper. Tänk ett liv utan barn... hjälp vilka förlorade goda stunder! Den logiken kanske inte håller riktigt men ni förstår nog vad jag menar!

Nu är det snart dags för bokslut och framåtblickande då tjogohundranio blir tjugohundratio.

Innan dess ska jag bara slutgiltigt välja morgondagens förrätt, skriva handlingslista, plocka lite hemma, städa kattlåda, laga middag, packa för resan och njuta av den här ensamma stunden då pappan och barnen åker skridskor. Därför skyndar jag mig att skriva så att jag ska hinna ta det lugnt en stund med skön musik och fötterna invid brasan. Konstigt att lugnet inte infinner sig, eller? Egen-tids-stress känns förbannat trist att inse. Nu tar vi mantrat: E-n s-a-k -i- t-a-g-e-t och andas lugnt och sätt på den där sköna musiken!

Jag saknar min mormor och morfar ikväll. Jag såg på en del av min kära kusins bilder från "det andra hemmet" i dalarna och det väckte helt plötsligt en massa känslor till liv. För mig som barnbarn stod mormor och morfar väldigt mycket för trygghet och acceptans och generositet. Jag har alltid känt mig så välkommen! Nu finns varken mormor eller morfar i livet och så här i juletid saknar jag dem mycket. Jag hoppas att ni ändå finns nära och i mitt hjärta har ni alltid två varma platser.

Nu skulle man egentligen lägga upp de fina julbilderna och fina bilderna på snölyktan och tomten och så, men istället sitter jag här och våndas över allt godis  som flyter runt i min kropp och i mitt humör. Jag har ingen aning om hur det tagit sig in i mina blodådror och muskler. Blää, tror jag är en äkta sockeroman.

Idag har varit en riktigt skön dag med middagslur, pulkabacke, pussel och snölykta. Fram tills för en liten stund sedan då jag började känna mig väldigt ensam efter de senaste socialt välfyllda dagarna. Och så kommer nog julstressen ikapp mig någon dag i efterhand. Känns mycket motigt att arbeta igen på måndag. Jag skulle så gärna ha en riktig vintersemester i minst en vecka till. Tänk vad vinter ger mersmak..

Nu har jag beklagat mig lite och är redo att ta nya tag. Ska försöka mig på en kantarellsoppa - eller om det möjligtvis blir en stuvning. Fortsatt god annandag!

Här har vi haft en riktig sjusovardag idag efter en sen kväll igår. Vi hade en helt underbar tomte hos oss med engelsk brytning och extra gåvor från tomtemor! Och barnen hade inte träffat honom förut så det blev toppen. Även om det som vanligt blev fler gåvor än vad som faktiskt är nödvändigt... Lite frustrerande då att höra ena sonen säga att han inte tyckte det var så många klappar från tomten. Och det innan han ens hunnit leka med eller undersöka alla... Inte så lätt att handskas med när man så gärna vill att ens barn ska känna tacksamhet och glädje över det de faktiskt får.

Jag var på midnattsgudstjänst för första gången i mitt trettiosexåriga liv igår. Det var en fin upplevelse med mycket sång och musik. Och väldigt mycket människor! Gav en riktigt skön känsla och lust att sjunga hos mig.

Idag väntar besök hos farmor och farfar nummer två och mer lek med kusinen Hilda. Dessförinnan lite god blodpudding och några lussekatter och kraftsamling med test av min nya spikmatta! Lite sorgligt dock att vi befinner oss på plussidan av termometern nu igen, skulle så gärna vilja behålla kylan ett tag till. Åtminstone hela barnens jullov. Och hela januari och februari... 

Föräldrarollen är just nu rätt krävande här hos oss. Jag misstänker att våra konflikter med sexåringen närmar sig tonårstidens bråk. Det är inte roligt men känns ändå nödvändigt. Det tar dock på krafter som jag önskar skulle gå till annat. Och känslan av otillräcklighet som medföljer är allt annat är rolig. Men det gäller väl att samla goda upplevelser tillsammans för att ta i sig igenom de mindre goda. Goda råd?

God fortsättning till er alla!

Har andra sexåringar också knäck i öronen och temperament i överflöd? Jag vill inte tjata och vara en arg och sur mamma men är det rätt ofta dessa dagar. Det är ganska jobbigt. Jag ska ju vara den där perfekta modern som fixar allt med tålamod och tydlighetsom och som är någon slags gud i miniformat... Tjaa, får väl inse att guden inte finns här i vårt hem i alla fall. Men en riktigt god jul ska vi faktiskt ha i vår annars fina familj utan ännu bakade lussekatter...

...Vi saknade en bakbunke konstaterade jag när jag skulle dra igång baket idag. Nu har vi en som mest liknar en balja för fotbad och imorgon kväll kanske vi har några hembakta lussekatter.

Om barnen knoppar sig i tid så kanske jag slår till och blir kreativ i afton. Pepparkakshus på egen hand känns nästa fult att drömma om men jag minns förra årets lycka då jag fick en helt egen pysselkväll med egenskapat peppar-cookie-house. Mmmm...

Jag har skapat en ny, en till blogg. Verkar förmodligen rätt vansinnigt om man knappt hinner med en. Men jag ville så gärna prova blogspot också och att renodla litegrann. Så den heter poesi, filosofi, estetik. Tyvärr finns ju inte ordet esteti som jag provade med först... skulle varit snyggt annars! Så ni som läser här får gärna kika in. Jag länkar till minandrablogg om ni bläddar ner till länkar här till höger. För övrigt är det sista arbetsdagen imorgon och sedan stundar julstök, julefrid och vinterliv. God natt!

Vi överraskade farmor och farfar med världens finaste lussegubbar idag!







Fortsatt glad Luciasöndag till er alla - i genomsnitt fem läsare per dag - som jag är jätteglad åt!
Nu ska jag ladda inför söndagsfilmen med lite glögg och med knäck som kräver mycket arbete. Ett stilla tips är att om ni gjort alldeles för mjuk knäck, lägg då inte plastfolie mellan knäcklagren i burken. 

Storkramen från en glad Jonna

Nu är hjortronglöggen äntligen invigd. Hur smaskig som helst! Och vi valde att avnjuta den kall vilket jag varmt kan rekommendera.

Idag har jag upplevt tre luciatåg och en snutt av idolfinalen, nästan för mycket känslor för den lättrörda.

Det första och gulligaste tåget var givetvis Axels. Han var så glad, så glad i morse när det var dags att äntligen sjunga. Min lilla solstråle! Alfred frågade om han var pirrig men - nej - "det är bara roligt". Till skillnad från storebror som det nog pirrade i trots att han var åskådare idag. De var så duktiga, söta, glada och mysiga - och  till och med sången var riktigt ok! Och så roligt att farmor och farfar kunde vara med. Lokalen var dock inte riktigt beräknad för så många mor- och farföräldrar men stämningen blev minst sagt väldigt intim och mysig.

Lucitåg nummer två var skolans, sjätteklassarna var jättefina och seriösa och klarade stämmor och allt. Jag blir så rörd när verserna halvt mumlas fram, minns själv så väl... Men de var fantastiskt duktiga!

Luciatåg nummer tre var det mest udda idag men också det sångmässigt mest överlägsna. Vissa chefer på jobbet hade vad jag förstått god hjälp av samlyssningsutrustningen vid inövandet av stämsången... Vackrare manlig lucia får man nog leta efter, den blonda peruken gjorde verkligen susen. Att de höll den klassiska tonen rakt igenom hela framförandet väckte min beundran, liksom stämsången...

Till sist idag, ett litet heja idoltjejerna och killarna. Att se drömmar gå i uppfyllelse gör mig lycklig!

Long time no see! Jag har prioriterat annorlunda, till exempel en semesterresa till en av Kanarieöarna!

Jag har samlat ljus och sand och några fräknar och en resväska med smutstvätt. Sonen bidrog också med cirka två kilo snäckor. Det är förresten samma son som önskar sig diamanter och fina stenar i julklapp... Han bidrog också med alla känslor på utsidan i rätt många dar på resan... Ändå var resan ljuvligt skön! Och som vi sovit min man och jag, i säng strax efter barnen på kvällarna, några kvällar till och med samtidigt, och sedan upp till åtta-nio timmars sömn. Makalöst oväntat och säkerligen mer än på gränsen till tråkigt men så gott för kropp och själ. Men nu när jag är tillbaka i mörkret faller jag genast in i vanliga nattsuddarvanor och börjar redan gå med halvslutna ögon och hjärna på högvarv.

Men nånstans känns det att kroppen fått sig en extra och väldigt värdefull dos av värme och ljus. Och massor av smaskens mat och efterrätter och gott öl och vin. Och nu är det bara någon vecka kvar till jul och ingen idé att hålla igen på nåt håll, eller hur?!

Litet bildgalleri


















Go´natt govänner!