idealisten - familj, poesi, foto & annat livsnödvändigt

Jag sitter i sängen och har precis vikt färdigt tvätten som jag hämtat från torktumlaren. Lugnt och skönt. Och ombonat! Igår kom gardinstång och gardiner upp i vårt sovrum som för övrigt varit nyrenoverat i ett år. Pojkarna har byggt upp en hel legovärld och leker, leker och leker. Alma och hennes pappa huserar i köket och ser till att hon blir mätt. Så nu börjar annandagen och valet står mellan en lugn förmiddag hemma eller att ge sig ut på jakt bland andra fyndare. Kläder och förvaringskorgar skulle behöva fyndas till hushållet. Men gårdagen har samtidigt gett en enorm mersmak och suget efter lugn och frid är stort. Frukost härnäst så får beslutet vila lite. Hoppas ni får en trevlig annandag!

Den skönaste dagen. Så kommer juldagen 2011 att bli ihågkommen. För första gången på månader känner jag mig ikapp. Inte ett enda måste-måste. Bara vi i familjen och julefrid. Nåt litet tjafs men annars stora barn fullt upptagna med pingis på golvet, legobygge och Peter Pan. Ett litet barn som äter, sover, tränar balans och är allmänt god och glad. Föräldrar som fixar vardagen i lagom takt och har tid att slappa i soffan och njuta av Peter Pan och en tupplur. Magen är kanske lite för välfylld med choklad men annars den bästa familjedagen i mammaminne. Tacksamhet i massor.

Något behagligare familjeliv här idag. Jag har hittat ett lugn (för stunden och dagen) och försöker sprida det som ringar på vattnet. Till de andra som eventuellt behöver det. Och till framtiden. Guppar väl sådär emellanåt men jag tror på att familjefriden kommer lagom till jul.

Så himla bra fixat. Ikväll har vi varit på Alfreds och de andra tvåornas julkonsert samt vernissage. Jag tycker att de har de mest fantastiska lärarna! Detta var så genomtänkt och välordnat. Först en långa radda julsånger med lite avslutande stämsång =). Barnen hade sedan två och två hand om varsin station med sådant som de skapat under skolans kulturvecka (bland annat), berättade och visade. Fina och duktiga barn. Konst på trä, egentillverkade instrument, julkort och sagor visades bland annat upp. Vi klassföräldrar bidrog på vår kant med lite servering av glögg och pepparkakor så alltihop blev ett riktigt härligt julkalas!

Den här familjens medlemmar har hamnat i frontlinjen. Någon hugger och kokar över vid minsta påpekande. Någon retas. En annan nyper till. Femtioelva gånger om dagen. Någon klagar. Några tjatar ihjäl sig i vansinnigt tråkigt tonläge. Andra tappar sina öron. Smittsamheten är hög och det är tid för några (vuxna) att ta sitt ansvar. Hissa den vita flaggan och välja rätt riktning på familjesamvaron igen. Här gäller det att tänka till...

Sista julklappen till de stora barnen beställd! Hoppas nu på leverans inom utlovad tid. Före julafton alltså. Den här ska komma från Siba:

...för att du var med mig den vilsamma stunden den här veckan. Du och jag i den bekväma fåtöljen intill de stora högtalarna var helt rätt.

Barnen har lussat för sin farmor idag. Så fiina! Jag är så stolt och glad över dem. Det finns ett litet gäng foton som förhoppningsvis trillar in under morgondagen. Godnatt!

Jag blir arg lättare än lättast i dessa tider. Och det blir allt klarare för mig. Det har med den tillfälliga hemmafru-rollen att göra. Mina största fokus i livet just nu är att ha iordningplockat och hyfsat fint hemma, tvätta kläder och hänga på tork och vika in i rätt skåp och lådor, planera mat och handla, städa det värsta, hjälpa barnen med läxor, lek med kompisar och aktiviteter, och självklart blöjbyten, hygien, mat och omvårdnad och kärlek till Alma. Det sistnämnda är inte betungande. Vanligtvis inte heller de vardagliga sysslorna. Men nu ÄR de liksom hela mitt vardagliga liv, jobbar inte ens några få procent och läser inte ens en liten kurs eller så. Och jag blir tokig av det! Jag kan inte ha det så att hemmasysslorna tar upp det mesta av min tankeverksamhet och planering. Det är rent själsdödande. Trots att jag annars gillar en hel del av dem (eller i alla fall frukterna av dem). Jag har verkligen lärt mig någonting om mig själv och hur jag fungerar. Så här tydligt tror jag aldrig att det varit. Vilken tur att jag inte lever i en tid där jag måste sluta arbeta eller studera och enbart sköta hemmet och familjen. Och då vet ni som känner mig att jag älskar min familj och mina barn över allt annat! Men det hjälper inte. Min personlighet kräver andra utmaningar också. Annars blir jag tokig på riktigt.

Jag skulle bara handla lite på Coop men höll på att få en hjärtattack av ilska. Jävla, jävla könsuppdelning överallt! På barnklädesavdelningen, bland leksakerna, skorna, napparna!!! Jag kräks på det. Jag vill ha fler färger att välja på än blått och rosa när jag tittar efter en vinteroverall. Självklart, det finns andra affärer att handla kläder i. Men varför, varför, varför så förbannat stereotypt? Antingen illrosa pyjamaser med gulligheter på eller pyjamasar med blå bilar. Jag är ännu argare nu när jag ska handla till min dotter än när jag köper kläder till killarna. Det är som att mina ögon ännu tydligare ser allt det stereotypa. Missförstå mig inte nu. Jag tycker om rosa och jag gillar blått. Men jag avskyr det stereotypa. Att tillverkaren och försäljaren redan valt vilka färger (vilken färg!) min dotter ska ha på sig och vilka figurer det ska vara på mina pojkars kläderna. Framförallt stör jag mig så in i helvete på att plaggen som tillverkas för flickor så tydligt bara andas gullig, söt, fin. Det är det ni ska vara framförallt små töser, bara så ni vet! Jag är URFÖRBANNAD. Men det är så jobbigt att vara arg så jag spyr snart på det med. Jag älskar annars klänningar och Alma passar jättebra i ceriserosa men mitt hjärta gråter floder över enkelspårigheten. Vad ska man göra?

Nu har jag också sett "Så mycket bättre"! Ett fantastiskt finstämt program. Personligt, berörande och underhållande på samma gång. Vilken fullträff! Här har barnen paxat för "Helt magiskt" fram tills nu, denna lördag. Underbar afton med potatisplättar som lördagsmysmat. Bråket innan maten var mindre roligt. Men sedan har kvällen vuxit till ljuvlig harmoni. Sprakande brasa. Jag och Alma i värmen i gungstolen, en skön fäll bakom ryggen. Två trötta gossar i sina fleecerockar i varsin soffa, en till slut sovandes och den andra djupt inne i "Så mycket bättre" bredvid sin far. Nu ligger alla de små och sussar i sina sängar och jag pausar här medan ron lägger sig ytterligare. Strax ska jag sippa lite på ett glas julmust i fin-glas och kanske ta en liten chokladbit till. Trevlig kväll och tredje advent imorgon!

Bara förundras lite över vilka oproffsiga typer det finns. Som ev. kund vill jag inte ha en massa personligt tyckande och information om detaljer som inte har det minsta med mig att göra. Hela situationen gör mig väldigt obekväm och jag vill inte gynna någon som inte håller en proffsig attityd hela vägen, hur unikt erbjudandet än är. Glöm att jag tänker beställa den där bilden!

Hjärnan, hjärtat och själen har intagit lite olika platser i rummet och tiden. De spelar inte alls på samma planhalva för att prata i sporttermer. Vet inte ens vad jag ska göra för att få dem att närma sig varandra. Vet bara att det vore ett mer önskvärt tillstånd.

Några foton från en väldigt dimmig dag i november. Fångar lite av känslan i det här inlägget.

Det är ju självklart inte produktkatalogen som är det egentliga problemet. Det är ju leksakernas utseende som mycket styr presentationen. Rosa och puttinuttiga leksaker på de rosa sidorna. Men även städ- och hushållsmaskiner i samma skepnad. Lila damsugare som presenteras tillsammans med små små matförpackningar och annat tillhörande hemmet och enbart en flicka i rosa eller lila klänning som leker med de här sakerna. Hjälp vad mörkrädd jag blir, eller jag menar - jag vill att det ska bli mörkt så jag slipper se eländet. Visst det återspeglar bara de stereotypa könsrollerna som finns i samhället. Men ändå. Här blir det så skrämmande tydligt. Ändå ser eller hör jag inte någon som skriker särskilt högt. Är jag då knäpp som reagerar så starkt? Nej. Jag kan inte tycka det. Det finns så ofattbart många "leksaker" för flickor som enbart handlar om utseende. Senaste igår hörde vi på nyheterna om hur mycket sämre än killar unga tjejer trivs med sina (smalare) kroppar. Det gör mig ledsen. Kroppen ska ju vara en hydda och vän. Nu ställer jag inte enbart leksakstillverkarna eller leksakskatalogens skapare till svars för detta. Men allt är ju ett symptom på ett system som faktiskt är skadligt för tjejers självkänsla, bland annat. Och ingen ska bara få blunda för det och mata på samma stereotypa skit. Det är nog bara det jag vill säga. Just nu.