idealisten - familj, poesi, foto & annat livsnödvändigt

Min man kompenserade frånvaron av mors-dags-present med att baka scones på morgonen.
Frukost på - eller i -sängen. Med förväntningar på rätt nivå är det riktigt mysigt!
Alfred var så stolt över den blombukett han plockat och ett modershjärta rörs.  Axel sa att nästa gång skulle han också plocka blommor till mig. Nöjde sig denna gången med att finnas till som den nakenfis han är. Puss min lilla familj!



Igår njöt vi av första båtturen! Vi hittade ett paradis av sol på en klippa, i lä från vind. Endast någon störande pissmyra. Badsuget smög sig till och med på men lät sig tillfredsställas av svalkade fötter och lite vått hår. Strax innan vi skulle åka hemåt en kommentar från Alfred:
- Nu kan nog båten köra riktigt fort för nu har den ju vilat sig!
Så sant att den hade - och vi med.

Huden badar sol och dricker sig full av livslust.

Igår körde vi på en ko.
Rättare sagt tåget vi åkte med.

Tåget fick först röd signal, känt som signalfel, då vi skulle avgå.
En liten halvtimmes väntetid - så var vi iväg. Halvvägs var vi ikapp tidtabellen men några minuter senare:
Vilken smäll. En stackars medpassagerare såg livrädd ut och jag förstod inget.

Sedan kom förklaringen. En ko på rälsen. Inget att göra. Den fick avsluta sitt liv med en flygtur.
Sorgligt för kon och bonden.

Men det makabra är oerhört skrattframkallande!
Jag och mina kollegor plockade fram vad vi hade i väskorna och delade på nötter, kex, läkerol salmiak och mina tuggumin (i ärlighetens namn mest en prydnad på bordet) för att inte hamna i en Alive-situation. 

Den ena efter den andra ringde och talade om att vi krockat med kossan. Aldrig har det stått så mycket roligt i en utdelad resegaranti! Aldrig varit så roligt att se hästar springa bredvid rälsen och uppmana dem att akta sig! Aldrig varit så roligt att oroligt fråga två gånger om tåget kommer att stanna i K-by. 

Jag tror att vissa andra resenärer blev rätt nöjda när vi (och kon) slutat att blockera denna enrälsade sträcka.

Tänk att all världens skuld, skam och ansvar samlade sig just på mina axlar.

De behöver definitivt banta om jag ska bära runt på dem.

Eller - varsågod och bär din egen börda. 

Svordom.

Vi börjar rulla bilen efter ett litet stopp på Kinnekulle.
Min lilla son undrar varför vi "åker åt det här hållet".
Jag svarar att vi åker häråt för att det var från det hållet vi kom och det är så man åker hem.
"NÄHÄ" säger han tvärsäkert. Och sedan mycket skeptiskt:
"Hur Vet Du Det?"

(Jag är ensam vuxen i bilen och körde bilen dit)

Min lilla gosse filosoferar vidare: "Tänk om jag körde bilen - och inte visste vägen!"
Vi skrattar gott - ialla fall jag. Jag är rätt säker på att det kommer att hända...

Denna son är lite lite lik mig ska jag tillägga. 
Jag ser inte alltid det som andra tycker är uppenbart i omgivningen.
Stora betongblock, brinnande uthus och sånt.

God natt.

Livet vilar
Samlar sig 
Nya dagar
Uppgifter

Vem kan tro? 
Papper sig förökar
Med en mor av kontor

Sanningen är
Förklädd!
Bakom lurar
Förlorad konst

Vardagslunk
Morgondag
Tager tillbaka
Smultron en söndag

Currysås
Skjutsa med bilen
Middagslur
Skratt grått och puls

Stopp i själen
Kräver pausmusik
Harmonierar med
Långt bort och nu

Nattlig kreativitet återigen i livet. Jag är förundrad över den energi jag känner. Det var så länge sedan!

Jag har under perioder i livet kunnat njuta av en skapar- och ordnarlust som fyller mig med energi och glädje. Den har lyckligtvis drabbat mig igen några dagar här i maj. Jag får utlopp för den på vår vackra glasverandra med en miljon fönster (lätt överdrift). Glasverandan håller på att bli en ren och njutningsfylld plats att vara på.

Starten för projektet kom igår då jag köpt tre vackra och kraftiga pelargonier. Plötsligt kände jag att de måste vara på glasverandan och lusten att ta itu med tre års obefintlig städning var enorm. Fick dessutom Alfred "jag älskar att städa" med mig och så småningom Axel "älskar inte lika mycket att städa" . Vi har gnuggat och bytt vatten och torkat och sagt vad fint det blir. Sen kväll idag tömde jag uterummet på allt onödigt (Pelles flugbindningsprylar...) och ställde ut min älskade gungstol med en härlig fäll i. Jag har provgungat och det är så skönt knarr i det ljust grått lackade brädgolvet.

Jag ser så oerhört fram emot att spendera svala läsande sommarkvällar där. Djupt förälskad i en glasveranda.

Huset är lugnt och tyst. Endast datorn surrar. Min älskade make är på kusten och drömmer med säkerhet om de stora firrar han ska dra imorgon. Barnen snusar sött i sina sängar och har helt ovetandes fått varsin godnattpuss av sin mamma, som är i ett inte helt ovanligt tillstånd av sentimentalitet. Jag är kär i mina barn och undrar hur just vi kunde få två så fantastiska killar...

Något helt annat jag funderar på. Hur är det möjligt att bära två totalt motsatta sidor i en personlighet? Inåtvändhet in absurdum och utåtriktning till blottläggelse. Kan det vara två sidor av samma mynt? Svara gärna den som kan.

Natten talar till mig. Den säger:
- Gå och lägg dig dumhuvud. Sitt inte där och försök vara skapande. Barnen bryr sig inte om hur få timmar du sovit.

Jag svarar natten:
- Skit i det du! Jag gör väl som jag vill. Jag är faktiskt snart trettisex.

Och förväntar mig att snart komma ur trotsåldern.

Jag läser Jesper Juuls "Ditt kompetenta barn". Igen. Och blir lätt fanatisk. Igen.

Hans tankar om familjen och barn tycker jag på det stora hela är helt fantastiska. Om man vill få en förståelse för självkänsla och självförtroende och hur det ena eller andra uppstår hos barn så vet jag ingen tydligare beskrivning.

Jag ser dock som vanligt allt "fel" som någon annan stackars familjemedlem gör i mina - lite lätt - fanatiska ögon. Och kan konstatera att så långt sträckte sig min tillämpning av personligt språk och personliga gränser utan att kränka andra.

Jag och Axel har en fin stund tillsammans på filten i gröngräset. Vi har spelat Sjörövarmemo och Igelkottspelet. Han hämtar varsin kudde till oss och två filtar. Riktigt mys ska det vara. Vi ligger ner och tittar på varandra och solen värmer skönt. Min snart fyraårige son säger:
- Du är en goding.
Han klappar mig på kinden. Han förklarar:
- Så brukar pappa säga.
Det märks att han verkligen ger tillbaka av kärlek han själv fått. Jag får till och med en kram och en puss på munnen!
Fantastiska underbara älskade barn.

Pappan i familjen har slagit ihjäl getingen som surrat omkring på altanen där familjen sitter och äter. Den ligger på flugsmällaren och är i två delar. Son nummer ett undrar: 
- Är den dö?
Pappan svarar ja. Han går för att kasta den i soporna. Son nummer två konstaterar:
- Den få va döö!

Ja, inte så mycket att välja på...

Blandad kompott bjuder dagen på.

En stund i makes famn
på filt och en gråtmild minut.
Blåst och sol och kamera i hand.

Dammsugarslang som borde bytas ut.
Vykort från morfar i internetform.
Kramar tillbaka.

Lördagsgodistjat och frustrerade barn.
Modern smittar kanske?
Hur kan man bädda utan underlakan sträckt?

Kill i näsan och tidsbrist hör till.
När man borde driva på men istället sitter still.

Fånig poesi med nåt annat inslag
gör detta till en figurativ lördag.

Idag skrattade jag så att tårarna kom! Det är bra med underhållande kollegor.
I alla fall när man har lite tid att prata med dem så där nån gång emellanåt.

Med S målande beskrivning såg jag detta tydligt framför mig:
S hämtar varje dag sin speciella gaffel i lägenheten. Den behöver han för att kunna öppna sin postbox som finns i trappuppgången. Sedan i februari har han gjort detta eftersom hyresvärden är strängt upptagen med andra krånglande postboxar? Dessvärre finns andra hyresgäster i huset som inte känner till detta med gaffeln... Därför får S ha den i fickan och titta sig noga om åt alla håll innan han bryter sig in i sin egen postbox. För annars kanske han blir tagen för en som bryter sig in i (andras) postboxar. Han försöker att tömma den varannan dag, varje dag blir lite jobbigt. Snart ska han ringa till hyresvärden igen. 

Jag måste vara väldigt lättroad. Tjohoppsansa!

Är det etiskt riktigt att skriva någon annans historia i sin blogg? Någon som inte ens vet om det? Kanske inte men jag tror faktiskt inte att han misstycker... Då är det nog ok.

Jag är på väg ut i trädgården och barnen vill vara inne och leka.
Mycket pedagogiskt säger jag att om de behöver mig, om de slår sig eller så, så får någon av dem komma ut på altanen och ropa efter mig. Axel svarar mig med sin speciella rynka-på-munnen-min: "Men om jag slår Alfred så säger jag bara förlåt". Det vill säga, han kommer inte behöva gå ner och ropa efter mig.

Till saken hör nu att barnen mycket sällan slåss men om det händer så är Axel väldigt snabb att be om ursäkt. Och då är allt verkligen bra med en gång i hans stora lilla värld...

Jag undrar om det verkligen är nyttigt att leva? Ibland slår man ju sig och ibland gör det ont. Både på knän och i själen. Men det kanske är meningen. Ett liv utan skrapsår och rispor och en och annan större törn vore förmodligen mindre intressant. Önskar bara att de kunde sprida ut sig lite mer jämt över mänskilgheten och över tid.
Men vad beklagar jag mig för?! Jag har hälsa, underbara barn, en man att bråka och försonas med, intellekt och känsla. Mina skavsår får jag nog helt enkelt acceptera att leva med. Fast det vore FÖRBANNAT skönt om de kunde skava lite mindre. Punkt.

Bland det vackraste jag vet är riktigt tunna, höga och lite knotiga björkar. Gärna många intill varandra. Med de skimrande gröna löven på våren då solen lyser på dem så kan jag inte föreställa mig något skönare. De ser så skira ut att de väcker mina beskyddarinstinkter och gör mig samtidigt lite knäsvag! Mitt estetiska sinne njuter enormt. Jag önskar att jag skulle kunna måla dem så som jag upplever dem.

Idag ska det bli en mysig avslutning på dagen. Jag och barnen ska spela ett spel i Alfreds säng.

Först avklädning och två nakenfisar under täcket och sedan till det svåra. Alfred vill spela yatzy och Axel äpplespelet. Hur göra? Jag föreslår först att vi ska ta ett spel idag och det andra imorgon, med pappa som medspelare. Det går inte hem, båda vidhåller att det måste bli just deras spel.

Jag bestämmer mig för att lotta och håller båda spelen bakom ryggen. Jag säger till Axel att han ska välja hand efter att jag förklarat att det spel som inte väljs blir spelat imorgon. Axel väljer vänsterhanden och därmed yatzy, som han inte vill spela. Besvikelsen är enorm! Den som hört Axels hjärtskärande gråt kan tro att det rör sig om en verklig katastrof. Vilket det visserligen är - för en stund. Några kramar senare och efter några uppmuntrande "du kan få börja" från storebror så är vi igång. Storebror uppmuntrar ännu mer - "oj vad bra två femmor"!

Spelet går bra men är lite väl okoncentrerat för en något otålig mamma. Några små mjukishundar ska titta på och voffar lite då och då, man måste dra lite i snoppen och luta sig mot en kudde och ligga lite emellanåt. Klockan går men det är inget alternativ att inte slutföra omgången. Det förslaget vinner inget gehör...

Till slut är den till en början mysiga stunden över och mina söta söner säger att de ska gå och kissa i kors. Det blir inget med det eftersom det inte kommer något kiss för den ena och den andra blir bajsnödig. Pyjamasar på och efter att ha burit två tunga säckar till sina sängar är det (äntligen!) godnatt.

Sedan gnager det dåliga samvetet lite på själen. Den mysiga stunden blev till tjat och jag längtade mest efter två sovande pojkar. Men de lever ju i alla fall inte i misär och droger tröstar jag mig med. Inser att känna sig otillräcklig inte alltid är detsamma som att vara.

Ibland är det tungt med chokladfläckar på en ny tröja.
Eller att ta itu med en deklaration som ligger och låtsas vara färgglad.
Besvikelser är inte heller så roliga.

Det finns sådant som är lätt också.
Glass på en röd träbänk vid en lanthandel en solvarm eftermiddag.
Tända grillen snabbt med tändvätska som drar i en halv minut.



Älska sina barn alldeles kolossalt.