hösthängläpp
I morgon börjar den månad som jag gillar minst under året. Till och med namnet på den är deprimerande. November. Hör bara. I ett annat sammanhang skulle det kanske vara en tjusig kombination av bokstäver men för mig står de bara för grått, ruggigt och deppigt. Jag önskar mig innerligt till en annan del av jordklotet.
Vi skulle banne mig skaffa oss lite mer välbetalda jobb i den här familjen.
Vi skulle banne mig skaffa oss lite mer välbetalda jobb i den här familjen.
riva!
Nu drar vi igång på riktigt med renovering. Vi brukar ju göra det vid den tiden på året så att det blir lagom stressigt till jul =) Första anhalt är att röja ut allt från vårt sovrum. Vi började förbereda för detta igår kväll med god hjälp av vännerna Tomas och Sofia. Lutar åt att jag och Pelle flyttar in madrassen i Axels rum och bosätter oss där. Undrar hur bra det blir egentligen?
Nu vill jag helst att allt redan ska vara urröjt så att vi kan börja riva ner pappen från väggarna. Vardagsbestyren är mest ivägen. Frukost, tvätt och tandborstning, behandling av svinkoppor och påklädning är ju helt onödiga ting. Rivning lockar!
Nu vill jag helst att allt redan ska vara urröjt så att vi kan börja riva ner pappen från väggarna. Vardagsbestyren är mest ivägen. Frukost, tvätt och tandborstning, behandling av svinkoppor och påklädning är ju helt onödiga ting. Rivning lockar!
kan tandfén läsa?
Om man är 7 år och har tappat en tand på Haalloween-disco och först har bra ordning på den men sedan förlägger den när man kommer hem så får man skriva ett meddelande till tandfén och hoppas på det bästa.
"Jag ha tapat en tand men den föersvan"
no yoga this time
Snacka om känslig... Idag har jag verkligen sett fram emot att prova på gravidyoga. Jag blev så glad när jag hittade den kursen. Det är ju sista gången jag är gravid så det känns som nu eller aldrig. Ja inte bara känns, det är ju så. Kursen är dock på upphällningen. Bara två gånger kvar den här omgången. Men det fanns utrymme för mig att prova på till drop-in-pris! Jippi!
Och det var en helt underbar lokal och ledaren förberedde med att tända ljus och göra det väldigt stämningsfullt. Jag bytte till lite mjukare byxor och hämtade en matta, en kudde och en filt. Betalade sedan. Började bli lite fundersam. Så tidig var jag väl ändå inte? När klockan passerat fem minuter efter starttid och efter lite småprat kan vi konstatera att det inte kommer någon annan till kursen. Alla har fått sina barn redan! Eller mer troligt - tagit miste på vilken vecka som det är uppehåll.
Det naturliga och självklara är givetvis att ställa in. Det blir väldigt konstigt att hålla kurs för en liten nybörjare och jag missar ju mycket av energin som är syftet med en grupp. Ok, givetvis. Och sedan blir jag vrålledsen och kastar mig storbölande på golvet. Eller kanske inte. Besvikelsen smög sig sakta men väldigt övermannande på mig. Fick tillbaka mina pengar och sörjde mig hela vägen till bilen och hem och en god stund till. Men om två veckor försöker jag igen för jag tror att det passar mig superduper. Bara miljön. Mumma!
Och det var en helt underbar lokal och ledaren förberedde med att tända ljus och göra det väldigt stämningsfullt. Jag bytte till lite mjukare byxor och hämtade en matta, en kudde och en filt. Betalade sedan. Började bli lite fundersam. Så tidig var jag väl ändå inte? När klockan passerat fem minuter efter starttid och efter lite småprat kan vi konstatera att det inte kommer någon annan till kursen. Alla har fått sina barn redan! Eller mer troligt - tagit miste på vilken vecka som det är uppehåll.
Det naturliga och självklara är givetvis att ställa in. Det blir väldigt konstigt att hålla kurs för en liten nybörjare och jag missar ju mycket av energin som är syftet med en grupp. Ok, givetvis. Och sedan blir jag vrålledsen och kastar mig storbölande på golvet. Eller kanske inte. Besvikelsen smög sig sakta men väldigt övermannande på mig. Fick tillbaka mina pengar och sörjde mig hela vägen till bilen och hem och en god stund till. Men om två veckor försöker jag igen för jag tror att det passar mig superduper. Bara miljön. Mumma!
balanskonstnär
Har ni ömma punkter? Sådana som skrapar runt i självkänslan och leder hela kroppen in i ett självsågande? Jag har definitivt mina och idag gjorde sig den mest ömma påmind. Den där punkten är nära kompis med osäkerheten och osäkerheten vill helst av allt stryka ett streck över hela den här grottmänniskan.
En sån innerlig tur då att grottmänniskan inte låter sig fångas helt av osäkerheten. Att det finns en klok liten, liten, liten figur bakom vänstra örat som säger stopp. Sluta tänk! Ta lite att äta och dricka. Det är inte rätt tid att fundera nu. Bara ta hand om och balansera tillbaka till det goda. Till barnen, till orden, till vilan i jaget och körsångarglädje som topp.
Godnatt kära ni!
nu!
Vi går i renoveringstankar. Och det lutar åt att de ska bli verklighet! I sådana fall kommer vi att få jobba häcken av oss här i höst och vinter. Jag är jätteinspirerad och vill dra igång med en gång! Men först får den vuxna och planerande människan säga sitt: Vad är realistiskt att klara av? Vilka problem och lösningar måste vi hantera? Vad har vi råd med? I vilken ordning ska allt göras? Och så en grov- och detaljplanering och jämföra priser... Äsch! Nu slänger vi ut allt och kör igång vettja!!!
utan magiska trollstavar
Ibland förvånas jag över hur onyanserat folk verkar agera. Bland annat över vilka förväntingar människor har på skolan. Man kan få uppfattningen att skolan ska lösa alla våra problem.
Jag tänker så här. I den vanliga skolan vistas nästan alla våra barn. Med sig in i klassrummet har de sina begåvningar, känslor, personligheter, brister och mindre eller större problem. Ibland är de riktigt stora, problemen, och i dagens skola finns nästan alla barn i samma klassrum. Det är vuxenvärlden och skolan som ska anpassa sig efter barnens behov. Men om de vuxna (i bästa fall, ibland kanske bara den vuxne) inte räcker till då. Om de inte är pedagogiska gudar och kloningsbara. Om de sliter häcken av sig trots kassa löner och utan stöd från varken ledning eller omgivning. Om de inte genast med sina pedagogiska magiska trollstavar kan eliminera ett problem (läs barn) som uppstått. Vad händer då? Vems är ansvaret? Är det skolans ansvar? Eller finns det möjligtvis en något mer nyanserad analys av vad som skett?
Kanske är det så att vi som föräldrar måste vara medvetna om att med den typ av skola som vi valt så finns det barn med stora problem i våra klassrum. Och alldeles förbannat ändliga resurser. Våra underbara pedagoger är tyvärr inte gudar som kan LÖSA alla typer av sociala problem i ett trollslag. Jag vill att vi ska fråga oss själva vem eller vilka som mer har ansvaret. Kan det vara jag som förälder som har ett ansvar för att samverka med skolan? Kanske för att samverka konstruktivt med andra föräldrar? För att stärka mitt barn på olika sätt i att hantera motgångar? Kan det vara kommunens ansvar att se till att det finns spetskompetens att tillgå i sådana här situationer? Har vi alla ett ansvar för att behålla sunt förnuft och låta bli att sprida illvilliga rykten?
Vad händer i förlängningen om vi blir människor som tror att en institution ska lösa våra gemensamma problem? Om vi blir sådana som bara ställer krav utan att själva ta någon del av ansvaret? Vilket samhälle får vi då?
Jag tänker så här. I den vanliga skolan vistas nästan alla våra barn. Med sig in i klassrummet har de sina begåvningar, känslor, personligheter, brister och mindre eller större problem. Ibland är de riktigt stora, problemen, och i dagens skola finns nästan alla barn i samma klassrum. Det är vuxenvärlden och skolan som ska anpassa sig efter barnens behov. Men om de vuxna (i bästa fall, ibland kanske bara den vuxne) inte räcker till då. Om de inte är pedagogiska gudar och kloningsbara. Om de sliter häcken av sig trots kassa löner och utan stöd från varken ledning eller omgivning. Om de inte genast med sina pedagogiska magiska trollstavar kan eliminera ett problem (läs barn) som uppstått. Vad händer då? Vems är ansvaret? Är det skolans ansvar? Eller finns det möjligtvis en något mer nyanserad analys av vad som skett?
Kanske är det så att vi som föräldrar måste vara medvetna om att med den typ av skola som vi valt så finns det barn med stora problem i våra klassrum. Och alldeles förbannat ändliga resurser. Våra underbara pedagoger är tyvärr inte gudar som kan LÖSA alla typer av sociala problem i ett trollslag. Jag vill att vi ska fråga oss själva vem eller vilka som mer har ansvaret. Kan det vara jag som förälder som har ett ansvar för att samverka med skolan? Kanske för att samverka konstruktivt med andra föräldrar? För att stärka mitt barn på olika sätt i att hantera motgångar? Kan det vara kommunens ansvar att se till att det finns spetskompetens att tillgå i sådana här situationer? Har vi alla ett ansvar för att behålla sunt förnuft och låta bli att sprida illvilliga rykten?
Vad händer i förlängningen om vi blir människor som tror att en institution ska lösa våra gemensamma problem? Om vi blir sådana som bara ställer krav utan att själva ta någon del av ansvaret? Vilket samhälle får vi då?
