idealisten - familj, poesi, foto & annat livsnödvändigt

Nu var det ett litet tag sedan jag slog ner min rumpa här intill bloggen. Jag är född periodare i det mesta. Men inte när det gäller alkohol som ordet kanske för tanken till. Där håller jag en konstant låg nivå. Och för närvarande är intaget noll med hänsyn till det lilla livet som växer i mig. Även om jag i ärlighetens namn blir väldigt sugen på ett litet litet glas vin emellanåt.

Nu är jag nästan halvvägs in i graviditeten! Tjugo veckor på väg! En liten bebis talar om att den faktiskt bor där inne genom sina mjuka duttar i det inre rummet. Jag undrar vem du är och ser väldigt mycket fram emot att lära känna dig. Jag är innerligt glad över att få uppleva en graviditet till, en förlossning till och ett barn till! Och håller alla tummar för att allt ska gå bra på vägen fram till en ny familjemedlem.

Jag har börjat fundera mer över vardagen här på landet med en liten goding och två lite större godingar och givetvis en jämnstor goding... Hur kommer det att kännas? Kommer den sociala arbetsmänniskan att kunna koppla av från vuxensamvaro och ambitioner en tid? Jag tror att det går på nåt sätt men är också lite orolig över att jag ska sakna vuxenkontakter alldeles för mycket. Det blir till att söka nya sammanhang så klart men vardagen kommer förmodligen vara fullspäckad med matning, blöjbyten, tvättning, matlagning, skjutsning, barnens aktiviteter, läxläsning och så vidare. Jag brukar vara bra på att hitta utmaningen och glädjen i det som är så jag hoppas att vardagen kantas av sådant.

Vissa dagar är mördande trista. Jag har kommit in i ett stråk av oföretagsamhet. Vill vara lite mer social i helgen men hur smart är det att komma på det på en lördag eftermiddag? Lite för sent ute så att säga. Ibland saknar jag att ha lite fler släktingar på närmare håll. Såna som man bara kan spontan-hälsa-på med uselt humör och allt. Ledig dag i torsdags var underbart, VAB-dag igår var rätt ok men idag vill jag ha mer action! Det kör visserligen omkring en hjullastare ute på gården med min man vid ratten. Vet inte vem som styr så det får väl kallas action, bara inte min typ av action. Jag vill ha musik, kultur eller fest eller för den delen bara ett enkelt biobesök. Istället är lördag i familjen tvätt, handling, matlagning, gårdsplanering med paddor, skottkärror och en jä-la massa grus och singel, alldeles för mycket lördagsgodis samt Blokus. Och så har jag tinat en hel kyckling som jag ska ugnssteka men min inspiration har trillat ut genom fönstret. För mycket vardag. Fy vad jag klagar. Känner mig missnöjd och otillräcklig men hoppas att detta ska räcka som ventil till att plocka fram mitt mer positiva jag. Om en liten stund eller så. Gnällignällgnällgnällignällblääääöööööööö.

Om allt går vägen kommer jag vara en riktig tjockis i början av nästa år. Och mot slutet av februari år 2011 mor till tre!

Så var det annonserat och offentligt för min lilla skara läsare =)

Ibland är jag riktigt, riktigt dålig på att vara ledig. Som idag och igår, två av mina tre semesterdagar den här veckan. Fint väder och alla möjligheter men ändå blir det bara vardagssysslor. Plock, tvätt, matlagning och vardag. Inte alls kul även om det finns goda och sköna stunder. Förmågan till njutning vill inte riktigt infinna sig. Och inte heller de där roliga och frigörande projekten som jag annars kan dra igång. I ärlighetens namn spelar det viss roll för humöret att jag har en huvudvärk som inte vill ge med dig. Jag är riktigt usel på att ha ont och drar mig dessutom i det längsta för minsta lilla värktablett. Så är det. Av de utomhusprojekt vi behöver ta itu med är flera alldeles för stora för mig. Såga ner träd - inte att tänka på! Kapa gran- och syrénhäck - inte när de är tre meter höga... Gräva bort rabatter längs kortsidorna av huset - inte för hand. Hmm... lite gnällig kanske? Jag lovar att ta nya tag imorgon och verkligen se på vad jag KAN göra av utomhusarbetet.

Idag har vi en trettioåttaåring i familjen. Han spelar just nu Satellite för mig på Bluetooth. Och jag visar min okunskap. För så säger man ju förstås inte?  Själva överföringen är ju via Bluetooth. Eller? Och nu spelar väl helt enkelt mobilen låten som flugit på en blåtand genom luften tll just min mobil. Tur att min man får lära sig en massa nyttiga saker av ungarna på jobbet.

Vi har firat honom lite idag, trettioåttaåringen. Jag klev upp och bakade scones på morgonen. Och det blev en överraskning trots att det luktade nybakat i hela huset! Det är helt underbart med födelsedagsmorgnar. De små killarna strålade som solar, så stolta över sina presenter och så förtjusta i att mysa med frukost i sängen. Liksom föräldrarna. Förtjusta i frukostmys alltså =). Annars var min present mer av nyttokaraktär än av nöjesslaget. Ett antal klädesplagg. Jag tror att dagens höjdpunkt när det gäller presenter var barnenes egenhändigt formade och målade lerfigurer och skålar. I alla fall näst efter den exklusiva flaskan med den första svensktillverkade maltwhiskeyn från Mackmyra som svärfar kom med på den stora dagen. Till och med jag tyckte att den doftade gott! Och jag gillar inte whiskey.

Grattis min kära trettioåttaåring!

Ilsk som ett bi. Inte just nu. Men ett antal gånger mellan 13 och 15 idag. Men det mest ohälsosamma ligger i att inte hitta utlopp för det. Så här sitter jag nu. Försöker finna orden som befriar och klargör.

Vad blir jag så upprörd över egentligen? Över jämförelsen "kundcenter som kundcenter", över att vi är i "samma bransch" som systembolaget, över målet världens bästa kundcenter - med världens mest jagade medarbetare?.

Men mest ligger min frustration i vår helt uppåt väggarna urflippade resultatuppföljning som mer och mer leder till att vi, i större eller mindre omfattning, gör vad vi kan för att fuska till våra tider. Så att de kommer närmare de där vackra siffrorna vi pryder våra enhetschefer med. Då är det förbenat jobbigt att vara idealist. Att egentligen anse att vi ska visa tiden det tar att utföra en arbetsuppgift med god kvalitet. Nu lurar vi våra chefer (fast så enfaldiga är de nog inte..), de kollegor som fortfarande kämpar för att visa sanningen men mest oss själva.