idealisten - familj, poesi, foto & annat livsnödvändigt

Jag och platsbanken träffas då och då. Det finns dessvärre inte ett enda litet jobb som lockar mig på rimligt avstånd från familjen. (Förutom ett.) Visst. Jag har ett jobb att återgå till. Men det har egentligen varit hög tid för mig att gå vidare länge nu. Efter föräldraledigheten kommer jag inte att ha kvar mina extrauppdrag längre. Och det sörjer jag. Jag brinner egentligen för den verksamhet jag arbetar inom. Gillar att vara politikens förlängda arm, förvaltare av vår gemensamma socialförsäkring. Det finns så mycket att glädjas över och vara stolta över i vårt land. Vi har en helt fantastisk föräldraförsäkring, helt unik i sitt slag. Sen finns det sådant som kan bli än bättre, även när det gäller administrationen av den. Men ändå. En kärleksförklaring till vår gemensamma socialförsäkring. Men åter till huvudämnet. Jag behöver komma vidare, särskilt sedan jag tappat mina extra uppdrag där jag mer kom till "min fulla rätt" om man kan säga så. Jag trivs inte med hur min myndighet utvecklats under de senaste åren. Har försökt att påverka genom att engagera mig fackligt och på andra sätt. Trots kritik från arbetsmiljöverket senast verkar det inte gå fram. Det är min upplevelse. Nu vet jag inte hur utvecklingen ser ut ska jag i ärlighetens namn erkänna. Har ju varit hemma de senaste åtta månaderna. Och kanske är den kontrollerande arbetsmiljön inte unik för min myndighet? Oavsett. Jag kan inte finnas i den så väldigt länge till i alla fall. Då kommer min själ att slå bakut. Därför pratar vi, jag och platsbanken, och hjärnan arbetar med alternativ, idéer och hjärta. För så är det. Jag måste vara sann mot mig själv och kunna vara det även i mitt arbete.