idealisten - familj, poesi, foto & annat livsnödvändigt

Jag är vansinnigt trött på att känna mig som en halvgjuten krympling. Kanske det framgick nyss. Självklart är jag inte en sådan men mitt logiska tänkande hjälper inte ett dyft. Jag önskar att jag kunde skriva lyckligt lyckliga inlägg om höstmys och kärlek och underbar tillvaro men den här stunden inbjuder mig bara till helt annan negativ självupptagenhet. Drabbad av riktigt illgrön avund och då är det aldrig s-a-k-e-r jag trånar. Hösten trampar tydligt upp otillräcklighetsspåret i min hjärna och jag vet inte hur jag ska bekämpa det så nu skiter jag i det för ett litet tag.

B-R-Ö-Ö-Ö-L!!!

(min humor räddar mig litelitelitelitelite i alla fall! jaha nu var jag nästan glad igen en och en halv minut senare. oj vad det är spännande och förbannat jävla intressant att åka i den här känslomässiga berg-och dalbanan - är det inte meningen att det är jag som ska styra???)