svallande modershjärta
Jag är tacksammare än tacksammast för mina underbara barn. (Och just nu också tacksam för att de sover lugnt och fint.) Det är verkligen makalöst att Alfred snart slutar förskoleklass och till hösten börjar i ettan. Och Axel är nästan ikapp storebror på flera områden, rätt jobbigt att vara äldst då... Den högsta lyckan ligger i att de trivs så bra med varandra och pratar med varandra och leker underbart tillsammans. Syskonkärlek i ordets rätta bemärkelse. Det betyder inte att de är några änglar. De retas och knuffas och skvallrar på varandra... Men de står varandra riktigt, riktigt nära och mitt mammahjärta bli så varmt att det flödar över. Jag begriper mycket väl att jag inte är det minsta unik i mina känslor som förälder. Men intensiteten är ändå densamma! Hur många vi än är... Så innerligt glad också över stunderna som jag kan få känna den där helt renodlade glädjen som infunnit sig denna afton. Skulle kunna stämma upp i "Ja vill tacka Livet som har gett mej så mycke.." a la Arja. Trevlig fredagkväll till er alla (typ sju läsare!)!
Jag instämmer i "jag vill tacka livet..." och det underbara är att modershjärtat fortsätter att vara fullt av kärlek och stolthet över sina barn, även hos en äldre mamma som jag. Älskar dig av hela mitt hjärta!
