tröstlös tröst

Hur är det möjligt?
Samma liv så oändligt värdefullt.
Samtidigt så gränslöst öde.

När hoppet dalar i en rutschkana.
Till dess det inte ens når fotknölarna.

Lyckorus till bakbunden av vanmakt.
Mindre än två dygn.

Vem kan hela en sockerstinn själ?
Inte sommaren och inte familjen.

Återstår bara för den ensamma tonåringen att söka tröst.
I verklighetens tröstgivare.
Där, i landet godhet.

Kommentarer
Postat av: Moa

Du är fantastisk ordsättare av känslor.

Puss och kram!

2010-06-08 @ 19:00:49
Postat av: Jonna

Åhh vad du är gullig! Puss o kram tillbaka!

2010-06-08 @ 20:45:42

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0