stoppknapp

Min kropp skriker stopp. Den har gjort det i lite mer än en veckas tid. Jag försöker lyssna utan att helt slå av. Hur kan man inbilla sig att man på något sätt ändå är immun mot alla så kallade stressåkommor? Framförallt - hur kan jag inbilla mig det? Jag som föddes lynnig och otillräcklig. Fast det är klart. Jag har en mental förmåga som sträcker sig några tusen mil emellanåt. Och den hjälper ju upp. Men kroppen säger helt klart att nu är det hög, hög tid att varva ned och balansera tillvaron. Jag försöker lyssna. Men det är också jobbigt att börja lyssna. För då tror kroppen att den kan släppa fram alla möjliga känslostormar och att det finns tid att ta hand om dom. Vilket ju inte är så lätt med ett jobb och en vardag att sköta. Som sagt. Ibland vore en stor och illröd stoppknapp önskvärd. Då skulle jag stanna allt annat och ge mig massor av tid. Och slänga samvetet ut i oändligheten.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0