mittenliv

Mitt i livet, livets mitt eller livet i mitten. Ja, allt det tror jag. Idag visste jag helt ärligt inte hur gammal jag var när vi kom in på ålder av någon anledning. Trettisju verkade vara en väldigt bekant siffra men vid närmare beräkning visade det sig att jag är trettisex ännu. Hjälp! Vad säger det om en om man inte vet hur gammal man är? Förmodligen bara att man är än halvstressad tvåbarnsmamma med alldeles för mycket olika - viktiga och oviktiga saker - innanför pannbenet. Jag tycker annars att trettisex, som det nu visade sig vara, varit en riktigt bra ålder. Mentalt och känslomässigt är jag i min hittills mest stabila ålder. Mycket positivt för den lynniga själen. Och för den lynniga själens omgivning. Svackor kommer givetvis. Men det verkar faktiskt som att de också ganska lätt går igen. Och det är gott. Inte utan arbete förstås. Jag övar friskt på att vara verkligt snäll mot mig själv och det går hyfsat väldigt många dagar. Den här bloggen handlar visst väldigt mycket om mitt inre. Verkar förmodligen väldigt egotrippat och självupptaget emellanåt... Det är bara det att mitt inre kräver mycket arbete för att inte börja leva sitt eget liv på ett ibland mindre positivt sätt. Och då finns inget bättre medel än ord. För att hitta till den sunda och balanserade vardagen. Där jag väckt världens gosigaste  barn, dukat frukost, cyklat till jobbet, arbetat med mallbrev, varit glad, svarat i telefon en liten timme, ätit på McDonald´s och spenderat en timme på bibblan med finaste familjen, ätit kvällsmat, läst Bamse och landat här. Nu väntar koppen te som maken utlovat! Fin kväll på er alla sex läsare!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0