idealisten - familj, poesi, foto & annat livsnödvändigt

*

I torsdags - på Alfreds födelsedag! - tog vi bilen och sedan tåget mot Uppsala. Vi hade packat väl till sent kvällen innan avresan. En stor resväska med alla våra kläder, regnkläder, badkläder, necessären, present, blöjor. Med mera. Varsin ryggsäck till barnen med reskudde, spel, tidningar & sånt. Almas väska med skötbädd, ombyte, några blöjor. Kylväska med pastasallad och dryck. Kameraväska som även fick agera handväska. Sist (och kanske minst) en papperspåse med frukt och lite annat smått och gott. Icke att förglömma - Almisens barnvagn med tillhörande leksaker!

*

Vi är i supergod tid till tåget och väl ombord lastar vi stora resväskan i bagagehyllan i ena änden av vagnen och barnvagnen hopfälld lite framför flera andras väskor. Tågresan förlöper väl till Stockholm trots 28-gradig värme i vagnen. Vi underhåller barnen och håller ordning på deras attiraljer. När Stockholms central närmar sig fäller jag upp vagnen för att vara beredd på avstigning. Vi behöver komma av tidigt för att inte vara i vägen för andras bagage. Flera kontroller runt platserna för att se att allt är med innan vi snabbt tar oss av tåget. Stannar en stund utanför för att sätta på barnen ryggsäckarna. Vi har 45 minuter på oss för bytet och slår oss ned och äter av den goda pastasalladen, småpratar. När vi sedan kliver på nya tåget är det trångt. Går inte ens att köra mellan sätena. Så vi blir ståendes där vi gått på. Tjejen som har den ensitsiga platsen lämnar den till oss. Hon är jättesnäll enligt Alfred. Vi rullar iväg och jag tittar på bagagehyllorna i vagnen. Då slår det mig... Vår stora resväska är kvar på det andra tåget. Hjäälp!

*

Pratar med Pelle, pratar med konduktören, får telefonnummer och telefontider och veta att vi inte kommer kunna få väskan samma dag. Ok. Overkligt men börjar sakta fatta att det hänt. Superordningssamma packfreaket Jonna har glömt resväskan ombord. Även hennes make har gjort det.

*

En jävla tur att vi hälsar på syster och kan låna en del och att vi har lite slantar och kan fixa det mest nödvändiga för en trevlig semestertripp - tandborstar, tamponger, allergimedicin och rea-badkläder...

*

Det kunde ju räckt så. Lördagen spenderas på Skansen. Mysigt och trevligt! Tåget hem går 17.02 och biljetterna är inte ombokningsbara. Vi lämnar Skansen i god tid för att ta oss de få minutrarna med spårvagn till Sergels torg och vidare promenad till centralen. Ingen spårvagn kommer. Ingen spårvagn kommer. Ingen spårvagn kommer! De ska gå var sjunde minut. Tjugo minuter går. Ännu mer. En hjälpsam man pratar med oss efter att ha kollat SL:s hemsida. Trafiken står stilla på grund av pridefestivalen. Man kan ta buss 44 istället... Avslutar min stående amning och halvspringer mot bussen en bit bort, vänder då en spårvagn kommer in, springer tillbaka till busssen igen då vi får veta att spårvagnen bara kör en hållplats. Knör oss in men barnvagnen får inte plats! Vi får egentligen inte åka med men maken fäller resolut ihop vagnen som bagage. Han visar också att han kan många svordomar. Jag blir mer och mer högröd i ansiktet - stresspåslag multum - och försöker tvinga hjärnan till att tänka logiskt.

*

Bussen går till Karlaplan har någon annan sinnesnärvaro nog att ta reda på. Sedan är det bäst att ta tunnelbanan, röd linje. Bussen sniglar sig fram bakom spårvagnen - som plötsligt ska till Sergels torg. FAN. Vi har inget val. Här sitter vi och mitt hjärta pumpar blodet hårt, hårt för att göra mig redo att fly. Svårt att tänka då. Måste hinna. Vi har inte råd att köpa nya biljetter. Vi måste ha mat på tåget. Hinner vi? Vad gör vi annars? Delar upp vem som bär och gör vad när vi kliver av bussen. Hej och hå nedför rulltrappan. Tack och lov bara två stationer och tunnelbanan går efter nån minut. Det går nog... Beskyller maken för att vara hysterisk då han bär barnvagn - med barn i - uppför trapporna istället för att ta hissen. Någon ska hämta de väskor som inte är kvarglömda... Var är bagageboxen? Hittar dit igen. Maken rusar till Mc Donalds i andra änden för jag säger att de brukar vara snabba där. Hur smart var det egentligen så här i efterhand? Vi andra tar oss till spår sju och hittar rätt vagn nästan en kvart innan tåget ska avgå. Tack till Moa och Malin. Maken hinner också i tid med maten vilket visar sig vara turligt som tusan. På tåget kan man köpa läsk och godis. Det vill säga när automaterna fungerar. Den underbara värmländska konduktören har ingen aning om hur glad hon gör mig med sitt varma småprat med barnen. Underbara underbara människa! Stressnivån sjunker betydligt men gråten sitter fast i bihålorna eller någonstans i närheten under större delen av resan och efter hemkomsten. Inte för att jag är ledsen men kroppen fattar att den behöver bli av med stresshormonerna. Men ingen gråt kommer.

*

Därför har jag njutit av den lugna hemmadagen idag.