ordfyllnad
Jag väntar på orden.
De brukar alltid komma.
Så småningom.
Hoppar mellan barnkalas, identitet och tömdhet.
1. Barnkalas. Nummer ett för sommaren avklarat. Jättemysigt med sonens fina, fina vänner. Ändå är det en mental pärs varje gång med de två timmarnas minifest för tolv barn... Vi höll det ändå enkelt med grillade hamburgare och pinnglass, inga avancerade bakverk alls (trots att jag gillar att baka). En gemensam lek, annars fri lek och lite skattjakt. Hur kan det ta så på krafterna kan man fråga sig?!
2. Identitet. Fortfarande vid trettioåtta kommer jag på mig själv med att försöka hitta den där formuleringen som bäst ska stämma in på mig själv och vem jag är. Har varit och är fortfarande en identitetssökare. Kanske för att jag är rätt mångsidig och kompicerad? Det är inte helt lätt att vara så tydlig då. Men det är väl också en identitet. Tack och lov har tonårstidens självförakt övergått mer och mer i stolthet. Det gör livet lättare. För alla inblandade.
3. Tömdhet. Inte längre så tom. Ord fyller både själ och hjärta. Och bloggen.
Du skriver så otroligt bra. Som alltid!
Tack snälla du!
1. Barnkalas dränerar en på energi. Samt barn. Och kalas. Fast man vill ändå inte vara utan något av dem.
2. Ett gott betyg att inte kunna beskriva sig själv med ett fåtal ord. Mycket intressantare att inte enkelt kunna sorteras in i ett fack.
3. Med bravur!
