idealisten - familj, poesi, foto & annat livsnödvändigt

NOLL kreativitet.

Datorn är en förbannad magnet.

AAAAAAAAAHHHHHRRRRRGGGGG!!!!!!!!!

Varför så svårt att njuta av tid utan hållpunkter?

Jag önskar mig helger som är stadigvarande.

Vår katt gillar att sitta och titta på den blinkande markören på skärmen och då och då göra ett utfall.

Barnen sover med banan och mjölk i kroppen.

Regnet
faller
faller

faller.

Ett positivt och intelligent inlägg från en hjärna på trekvartsfart och en kropp med tyngd.

Jag deppar för det gråa
för det tunga

och för att min kropp tydligt talar om att
jag BEHÖVER det

en halv dag
eller hel dag
den här dagen



Om det fortfarande finns någon trogen liten läsare här så förklaras mitt långa uppehåll av en ganska underbar semestervecka utan dator, tv, rinnande vatten och krav (men MED sjö, solvärme, utedass och ro!). Därefter ett trasigt nätverkskort som åskvädret bjöd oss på som välkommen-hem-present.

Nu är jag "back in business" (a la Blixten-filmen!)

Det är konstigt att det ska vara så svårt för hjärnan att förstå att att kroppen bara klarar att göra en sak i taget.

Min hjärna tror att den måste tänka på allt som ska hända närmsta timmen, under morgondagen och semestern och de nästkommande två-tre åren. Den är säker på att många och långa listor måste skrivas  - idéer om presenter, matplanering och storhandlingar, resepackning på tandkrämstubnivå, utgifter under månaden,  schemaändringar, vem jag är, när toastädningen ska ske och huset byggas om. 

Allt måste tänkas på samtidigt och långt innan det går att göra. 

Min hjärna har också ansvaret för all facklig verksamhet på arbetsplatsen liksom att utvecklingen går åt rätt håll i det stora hela i samhället. 

Lätt uppgift  för en hjärna!
Träna, träna löning på freda´!

det finns ett gift 
det heter avundsjuka
det giftet tar sig ibland in i mitt kylskåp
slinker ner med filen utan att kunna hejdas 

sprider olust i lemmar 
pumpas runt av blodet
letar sig in i nerver 
i småsår, skavsår och torr hud 

det giftet borde förbjudas 
åtminstone i en krånglig eu-regel

kan tänka mig att demonstrera
ansöka på många blanketter
om bidrag för att slippa
undan

Tänk att all världens skuld, skam och ansvar samlade sig just på mina axlar.

De behöver definitivt banta om jag ska bära runt på dem.

Eller - varsågod och bär din egen börda. 

Svordom.

Huset är lugnt och tyst. Endast datorn surrar. Min älskade make är på kusten och drömmer med säkerhet om de stora firrar han ska dra imorgon. Barnen snusar sött i sina sängar och har helt ovetandes fått varsin godnattpuss av sin mamma, som är i ett inte helt ovanligt tillstånd av sentimentalitet. Jag är kär i mina barn och undrar hur just vi kunde få två så fantastiska killar...

Något helt annat jag funderar på. Hur är det möjligt att bära två totalt motsatta sidor i en personlighet? Inåtvändhet in absurdum och utåtriktning till blottläggelse. Kan det vara två sidor av samma mynt? Svara gärna den som kan.

Natten talar till mig. Den säger:
- Gå och lägg dig dumhuvud. Sitt inte där och försök vara skapande. Barnen bryr sig inte om hur få timmar du sovit.

Jag svarar natten:
- Skit i det du! Jag gör väl som jag vill. Jag är faktiskt snart trettisex.

Och förväntar mig att snart komma ur trotsåldern.

Jag och Axel har en fin stund tillsammans på filten i gröngräset. Vi har spelat Sjörövarmemo och Igelkottspelet. Han hämtar varsin kudde till oss och två filtar. Riktigt mys ska det vara. Vi ligger ner och tittar på varandra och solen värmer skönt. Min snart fyraårige son säger:
- Du är en goding.
Han klappar mig på kinden. Han förklarar:
- Så brukar pappa säga.
Det märks att han verkligen ger tillbaka av kärlek han själv fått. Jag får till och med en kram och en puss på munnen!
Fantastiska underbara älskade barn.

Jag undrar om det verkligen är nyttigt att leva? Ibland slår man ju sig och ibland gör det ont. Både på knän och i själen. Men det kanske är meningen. Ett liv utan skrapsår och rispor och en och annan större törn vore förmodligen mindre intressant. Önskar bara att de kunde sprida ut sig lite mer jämt över mänskilgheten och över tid.
Men vad beklagar jag mig för?! Jag har hälsa, underbara barn, en man att bråka och försonas med, intellekt och känsla. Mina skavsår får jag nog helt enkelt acceptera att leva med. Fast det vore FÖRBANNAT skönt om de kunde skava lite mindre. Punkt.

Bland det vackraste jag vet är riktigt tunna, höga och lite knotiga björkar. Gärna många intill varandra. Med de skimrande gröna löven på våren då solen lyser på dem så kan jag inte föreställa mig något skönare. De ser så skira ut att de väcker mina beskyddarinstinkter och gör mig samtidigt lite knäsvag! Mitt estetiska sinne njuter enormt. Jag önskar att jag skulle kunna måla dem så som jag upplever dem.