idealisten - familj, poesi, foto & annat livsnödvändigt

Det finns ett sug i mig efter något annat. Diffust. 

hjärtat tuggar

Jag vet ingenting om verklig sjukdom. Kan bara ana tristessen, oron och behovet av något som lättar upp genom vår lilla virussvacka. Alla utom maken har brottats med något influensaliknande under senaste veckan. En fasligt lång vecka. Och hur ofarlig sjukan än är så hoppas jag att den vill flyga sin kos nu. Ut i världsrymden och lämna mina små barns halsar och luftrör i fred, tack. Det räcker att modern däckades med feber, ont i kroppen och outtröttlig rethosta. Barnen kunde få slippa nu.

Respekt för känslighet, för oändligt behov av reflektion. 

äntligen tyst 

Dagens bästa medicin. Kvällsprat med två fina gossar. Om smått, stort, släkt och sammanhang. Tacksamheten lägrar sig över det lilla huset på slätten och tredje försöket att se slutklämmen av Hobbit del ett! 

Med en sårig hals vill sömnen liksom inte vara så länge som den får. Så förutom tid att dricka, harkla och tycka illa om finns även tid att tänka efter och - för femtioelfte gången - konstatera att när livet ger en paus växer längtan att skriva. Och har jag nu en blogg i all dess litenhet - och stundvis träffsäkerhet (?) - så är det väl synd att ha den i oläst malpåse. Därför kastar jag ut den här i fejsbookland lite oftare och säger vassegó å läs den som vill!

Får man vara lite tacksam för sjukdomar? Bara vanliga snälla virusåkommor förstås. Även om de tycks dyka upp vid helt fel tillfälle så har jag noterat att de faktiskt kommer rätt lägligt. Ur ett hälsoperspektiv sett. När de behövs för att kroppen och kanske själen ska få sin rätt till vila. Särskilt om denna rätt försummats. Det känns som en god tanke att vila i även om metoden är rätt vissen. Medveten och planerad vila och ett liv i balans sådär i allmänhet är ju bättre både för kropp, själ och image. Men om det nu inte är så? Då får den ofrivilliga vilan kanske till följd att själen hittar ett trevligt och bra spår att följa till lite mer balans. Alternativt till ännu en kopp ingefära.

Logistikfirma Sanfridsson har en stunds vilopaus från högtrycket. Omsättningen ligger denna vecka på topp och cheferna tillika chaufförerna överväger att avsluta något kontrakt. Verkligheten vill dock annorlunda. Pingis, saxofon, fotboll, bandy, trumpet, utvecklingssamtal, match, bollkalle. Livet på en pinne tillsammans med hus, hem, handling, hosta, hektiskt på jobbet, hemligheter och hyss. Vi sköter verkligheten med noggranna scheman och är ett förbaskat starkt team - vi två chaufförer i logistikfirma Sanfridsson. MEN. Umgänge som hyllvärmare och ett gäng ideal i garderoben är inte helt idealt för ett idealistiskt hjärta. Den reflekterande människan ropar efter plats att bara vara och vila i ingenting. Samtidigt som glädjen över familjeliv, hem och vardagspussel att sköta ger STOR lycka. Den är bara det där lilla ordet balans som verkar vilja sprida sitt vara lite vidare omkring. Välkommen att försöka!

Ledsenheten lägrar en stund trots julledighet, det fina vintervädret och ett lugnt och tyst hus. Lillskruttan är sjuk igen och däckad i feber. Själv är jag inte heller på topp. En lite för lång tid av jäkt och nattlig vakentid gör sig påmind genom tunga bihålor och ytlig andning... Bara att försöka acceptera och balansera sig igenom till de ljusare dagar som komma skall. Balansakten får börja med lite personlig hygien och tillgodoseende av basala behov. Mat, dryck och fotbad måste väl höra därtill? Så får vi dansa mer en annan dag.

...i stugan! Tralalalalalalalalalala!