idealisten - familj, poesi, foto & annat livsnödvändigt

Ro och frid 
infinner sig. 

Semesterveckor 
ger utdelning!

Dessutom väntar från söndag förmodligen en datorfri vecka. Kära hjärtanes. Hur ska det gå?

Kanske kan jag fixa min mobil så att jag kan surfa från den?

Allergin gör att jag inte är mitt bästa jag. Långt ifrån.

Önskas: Klart tänkande hjärna
Otäppt näsa
Icke rinnande näsa
Mindre kliande ögon
Vita ögonvitor 

Idag åkte jag de 10 kilometrarna till stan för att handla mat och allergimedicin och för att tanka tre dunkar bensin till båten och gräsklipparen. Jag packade med mig alla tomburkar och tomflaskor för att panta dem, la ner mobiltelefonen och näsdukarna i handväskan och åkte. Väl framme på parkeringen vid matvaruaffären tänkte jag igenom i vilken ordning jag skulle ta ärendena. Då slog det mig - plånboken ligger hemma...

Ärendena krävde således fyra mil istället för två. Ursäkta mig och min allergihjärna herr och fru miljö.

tänker konstatera

här ska jag endast

mellanlanda

skriver luftigt

för att

fYLLa...

saknas inte!

SoMMar &

SeMesTer &

SöMn &

SlaPp &

SoL !

saknas!

SoLbräNna....

nu är vi på väg
mot nya mål
obestämda

tack för midsommar!
samvaro
soffa att sova på

nu stundar
resten
av semestern

bilande
spendera slantar (ullared)
förhoppningar

mera hav
kärlek 
tid att tänka på vad som vill sägas

på väg

(återstår: packning, grinigt trötta små................suck.)

Idag har jag mött havet.
Insupit vinden, solen och den lätta kyliga sanden.
Njutit av glittrande vatten och kusinernas lek.



Barn som helt går upp i sand, snäckor och en och annan klyfta av vattenmelon.
Kyla finns inte.
På en god stund.

Och så sandslottbygge. Mesta jobbet utfört av mamman och svågern. Till det är dags att  ta itu med vallgraven. Då visar sig några fantastiska egenskaper. Vallgraven måste givetvis fyllas med vatten! Till havet är det ett tiotal meter men nu finns ett uppdrag. En använd pappersmugg med hål i kommer fram och en plastpåse och någon tar samtidigt på sig den viktiga rollen som arbetsledare - ensambarnet i kusinskaran givetvis! Storebror vadar bestämt ut i havet och fyller plastpåsen - kånkar upp och tömmer i vallgraven. Sekundsnabbt är vattnet borta... Men skam den som ger sig! Ut i havet igen! Upprullade byxor räcker inte riktigt till för att hålla sig torr. Arbetsledaren med sin röra-om-pinne upplyser om att vattnet är borta, storebror kämpar runt i havet tills plastpåsen är full och lillebror springer med muggen med hål i. Någon droppe finns kvar varje gång han når vallgraven och nöjd med sin kämpainsats tömmer dropparna. Vända på vända och de drypande våta byxorna och kampen med plastpåsen och muggen med hål i ger resultat. Vattnet stannar kvar, kanske en halv minut eller så! Belöning för mödan.



Sedan bär det av till pizzerian i en för ena sonen mycket passande klädsel - fleecetröja, jacka, kalsonger, strumpor och joggingskor. I bilen ligger två par sandiga och vattendrypande mjukisbyxor - nöjda med sitt möte med havet.

Liksom mamman.

detta.
Skulle gärna äga en självpackande väska, ett självrengörande hus, ett större stycke tålamod och en outsinlig kärlek till allt och alla. Men idag skulle jag nöja mig med en orinnig näsa. Allergi och förkylning är en usel kombination. Särskilt när semestersolen faktiskt visat sitt välgömda tryne.

annat.
Tänk så mycket gråt det kan finnas i en snart sexåring då man inte får vara med och leta reda på en försvunnen nyckel. Och dessutom blir tvingad att duscha efter fotbollsträningen. Förtvivlan och ilska utan gränser. I sanningens namn hade nog en del gråt samlat sig av sena sommarlovskvällar och tidiga sommarlovsmorgnar förstås. Men så skönt efteråt - livet som nytt och Bamsetidning som toppning!

Min syster blev givetvis väldigt glad över att jag kom till Kiruna! Jag är så här i efterhand rädd att det inte framgår av Kiruna T o R. Min iver att skriva underhållande och utifrån mitt eget perspektiv förmedlar nog inte hennes glädje särskilt tydligt (hrmm inte alls...)! 

Min syster är den klokaste och finaste som finns. Smart dessutom och med filosofiskt sinne och en del attityd. Hon visade mig i allra högsta grad sin glädje över att jag också var med på hennes dag! Fokus i gårdagens blogg låg dock inte där. Känner därför att perspektivet måste förflyttas något nu. Nu ska det vara förflyttat hoppas jag! Liksom min syster som nu finns betydligt närmare mig!

Torsdagen arbetade jag ihjäl mig för att kunna gå på semester. Lugn och avstressad medarbetare som lämnade arbetet.... Hämtade barn som jag av någon underlig anledning bestämt mig för att förse med mellanmål hemma! Denna minst sagt olugna dag. Vi jagade fram mat och hastade in i våra små och stora munnar. Sedan till makens jobb och skjutsade mig själv till Swebussen. Hejdå gullegullebarn och gulleman.

Örebroder next och utfodring från denna med smarrig efterrätt och fasterlig samvaro. Bussade hit och dit och landande slutligen sen sen natt i mor och fars gästsäng med usligt dålig sömn och således trötta ögon till följd på den stora dagen. Det vill säga systers stora dag!

Min plan var att stå med mina armar öppna och ta emot henne när hon kom utspringandes från skolan tillsammans med de andra studenterna. Mellan mig och planen låg dock 138 mil tågresor och flygresa. Men det skulle gå med viss marginal enligt förberedelserna!

Om det nu inte vore för att danskarna bestämt sig för att jäklas just denna dag. De höll kvar planet i ett oväder! Jag satt och försökte hålla tårarna och svordomarna tillbaka med lugna vandrare och långsamma norrlänningar intill mig. 

När vi då äntligen var i luften var hoppet inte helt ute, en liten chans att hinna. Tills piloten informerar om den lilla trevliga NATO-övningen som förlänger flygturen ytterligare tio avgörande minuter... Hoppet ute. Somnade till lite i solgasset ovan molnen.

Landning gick fint och kanske kanske ändå... Kastar mig fram till taxichauffören som har mitt namn på skylten och berättar läget. Han ska göra sitt bästa men det är tre till som ska med. ...Och deras väskor kom uppenbarligen allra sist på det förb****de bandet och då hjälpte det föga att vara smart och själv bara ha handbagage. Vänligheten själv skjutsar in mig i folkvimlet och plakatens land och jag sicksackar fram och letar med blicken. Ringer modren som guidar mig rätt och jag klättrar uppför stegen till flaket där min älskade lillasyster befinner sig. Visst låter det som en kärlekshistoria? Den följs av :
- Vad gör du här?
Berättigad fråga från en lite undrande syster. Själv skakar jag av anspänning och ansträngning. Jobbigt att försöka köra planet fortare och snabba på de andra taxipassagerarna enbart med tankekraft. Men sedan är jag så glad att jag i alla fall hann fram innan de påbörjar färden runt stan med de absolut snyggaste och kaxigaste skyltarna av alla flakåkare.

Studentmiddagen på kvällen blir för mig bara ett fineli-fin-fint minne av min systers dag och tar således inte så stor plats i denna historia.

Dagen efter står uppdrag packningshjälp på listan och så här i efterhand en hel dags onödigt arbete med tanke på att kärran idag havererat på ett ganska så definitivt sätt. I form av hjulaxelhaveri.

Mot kvällningen blev jag följd till den intressanta tågresan, för första gången i liggvagn. Sex kvinnor, tjejer, damer i en mindre rymlig sexbäddskupé. Några av de mer intressanta händelserna består av att en medresenär faller handlöst baklänges men fångas av en annan medresenär. Oskadd. Ett biljettproblem får redas ut ingående och alla blir engagerade och stöttande. Tunga norrländska damen spiller, hostar och talar om för mig att "dagens barn har ingen fantasi" och jag får också den värdefulla informationen att hon var en jäkel på brännboll som barn. Hennes lag fick alltid börja ute, annars kom andra laget aldrig in... Bäddningen är nästa stora händelse då vi gemensamt försöker komma på hur man ska bädda ut en sovpåse så att den passar som underlakan. Tills konduktören informerar om att det är just en sovpåse. Nattsömnen blir som man kan förvänta sporadisk men den här upplevelsen skulle jag inte vilja vara utan! 

Helt ospännande tågbyte i huvudstaden på morgonkvisten och så småningom varma små kramiga armar som tar emot där hemma!

Min son tränar fotboll.

Han har gjort det tre gånger nu och han har deltagit i alla övningar och tyckt att det varit kul.

Makalöst vilken fantastisk son man kan ha! 

Min andra son har själv tagit initiativ till att träna på att hålla blöjan torr på natten.

Sådan bestämdhet och unik förmåga! 

Jag brukar ofta förundras över våra fantastiska och begåvade barn. 

Ibland tar någon miste och tar dem för att vara helt vanliga barn.

Ha ha, hur är det möjligt?

(pyttelite självironi)

Det är konstigt att det ska vara så svårt för hjärnan att förstå att att kroppen bara klarar att göra en sak i taget.

Min hjärna tror att den måste tänka på allt som ska hända närmsta timmen, under morgondagen och semestern och de nästkommande två-tre åren. Den är säker på att många och långa listor måste skrivas  - idéer om presenter, matplanering och storhandlingar, resepackning på tandkrämstubnivå, utgifter under månaden,  schemaändringar, vem jag är, när toastädningen ska ske och huset byggas om. 

Allt måste tänkas på samtidigt och långt innan det går att göra. 

Min hjärna har också ansvaret för all facklig verksamhet på arbetsplatsen liksom att utvecklingen går åt rätt håll i det stora hela i samhället. 

Lätt uppgift  för en hjärna!
Träna, träna löning på freda´!

Det är så mycket dags för semester och vila som det någonsin kan bli.
Hela familjens beteende skriker efter långledighet.
Känslor hoppar omkring på utsidan av armar och ben.
Munnar utrycker intelligenta frustrerade aaarghh och öh, öh.

n-e-d-r-ä-k-n-i-n-g

det finns ett gift 
det heter avundsjuka
det giftet tar sig ibland in i mitt kylskåp
slinker ner med filen utan att kunna hejdas 

sprider olust i lemmar 
pumpas runt av blodet
letar sig in i nerver 
i småsår, skavsår och torr hud 

det giftet borde förbjudas 
åtminstone i en krånglig eu-regel

kan tänka mig att demonstrera
ansöka på många blanketter
om bidrag för att slippa
undan

Tänk om man kunde minnas allt roligt som barnen säger.
Jag tänker flera gånger om dagen att - det där ska jag komma ihåg!

Och så sitter jag här och det är som bortblåst....
...men... vänta lite...nu kommer en kommentar tillbaka till mig...

Vi har grillat korv, champinjoner, lök, paprika och kokt färskpotatis och min Axel gillar mest korvbrödet:
- Mamma.....kan man grilla blodpudding?

Ni som känner Axel förstår. Vi kör blodpudding ungefär en gång i veckan. Året om - sedan något år?
Dock inte grillad. Hittills.

Provsmakat LycKaN

då         och        då

kan inte bedömas stadigvarande

g-l-i-m-t-a-n-d-e     extas

frid
      ro 
          harmoni

filbunke med banan o hallon

en hudlös bottnande kärleksrustning

omsluter självet