idealisten - familj, poesi, foto & annat livsnödvändigt

Äntligen fredag och jag bär på lugn och glädje här ikväll. En fin och annorlunda dag på jobbet - eftersom vi inte direkt jobbade något... Och trots att bowlingen gick sämre än förväntat :)

Alfred har varit världens finaste lilla troll på 6-årskalas idag hos en kompis. Väldigt roligt för mamman att få förvandla och "mejka" lite.



Och så fick Axel en stund med bara mor och far. Han ville helst se på "Torne Träsk" (jag vet att de heter Mora Träsk men visst är det en underbar förväxling av min son som faktiskt besökt Torne Träsk redan i sitt liv..) så jag satt i soffan bredvid och bläddrade i tidningen och njöt av att bara vara en stund, skrattade med honom och sjöng Per 7-steg och andra underbara sånger!

God mat som maken fixat och ett och ett halvt glas rödvin på det och lite Bamsetidning till barnen så är kvällen toppad. Lugn och fin nattning och så sitter jag här strax före 21 en fredagkväll och jag ska snart gå ner och rota lite i skafferi eller frys efter något smaskigt till sista glaset vin för ikväll.

Fortsatt trevlig fredagkväll till er alla!

Kände nyss oron komma krypande efter det jag skrivit (farligt att skriva ibland) "...för nu kan det ju inte bli bättre och då vänder det nog till det sämre..." - men så behöver det ju inte alls vara. Atta vara människa är konstigt och härligt i en salig blandning.

Jag har läst ett utkast till kapitel ur min brors kommande avhandling. Så stimulerande läsning. Åh vad jag gillar att få läsa, analysera och formulera mig (några kommentarer...). Det är därför som jag älskar så kallad verksamhetsutveckling också. Och det finns en liten forskare boende inom den här kvinnan. Men hon är väldigt liten.

Har jag förresten berättat om mig och mina syskon?

Jo, först så är det jag som då är den mest tudelade personligheten, tvilling som jag är. Exhibitionistisk (utan att spinga omkring naken eller så) och sluten i samma kropp med samhällsvetarsinne, teoretiskt lagd och med en viss konstnärlig ådra.

Sen kommer min stora lillebror, två år yngre än mig. Han är mer som en person och tar en tydlig arbetsledarroll som den vädur han är men kombinerar detta men en otrolig snällhet (ibland för stor...). Han är vansinnigt kunnig inom ett område som jag vanligtvis inte ens ser... byggnation, anläggning och maskiner. Allmänbildad är ett ord som passar min stora lillebror.

Därefter kommer min lilla lillebror, sex år yngre än jag och som jag känslomässigt fortfarande tror måste tas omhand... Där har vi diplomaten - vår våg i syskonskaran - och om han är en eller flera kan jag inte avgöra. Han är en finlemmad teoretiker med stor känsla för språk och musik. Samhällsintresse så som jag men med tydligt fokus på genus. Han är också en genomförare även om jag ibland har svårt att se hur sjutton det går till...

Och så lillasyster sladdis, sjutton år yngre än mig. Hon är definitivt den mest mångsidiga i syskonskaran fast ändå bara en. Teoretisk, poetisk, praktisk, musikalisk, naturvetenskapskunnig och med samhällsengagemang. Och för mig den modigaste och starkaste personligheten. Vart hon ska ta vägen får vi se efter biomedicinprogrammet. Hjärnforskning låter väl något för den känslostarka hemmakära kräftan?!

Ursäkta mina kära syskon den lätt förenklade och fåniga beskrivningen av era personligheter och göromål. Dessutom kombinerad med lite atrologiskt trams... Ni får tillägga det ni önskar!

Godnatt!

Det är SM i höstkamp hemma hos oss. Minst två tävlande. Hittills har ställningen varit rätt jämn, ena dagen vinner jag och nästa dag vinner hösten. På höstens sida står också mental stress som en ful bov. Men idag vann jag med stor marginal och det känns mig väl förunnat efter flera svåra förluster den senaste veckan. Känner visst hopp om att besegra oktober och ta mig an november utan rädsla. Sedan skymtar ju ljuset i tunneln i form av ett flygplan till solen. Önskar all svinig influensa och andra krämpor till svavelosande regioner så att vi kan få stå där med våra packade väskor och förhoppningar om en liten månad... 

Kärlek är att älska den osäkra femtonåring som gömmer i vuxet skal.

Kärlek är att känna tillit till äktenskap som håller allt relationer har att ge.

Kärlek är att se och känna med barnets ögon.

Kärlek är att låta själen mogna.

Kärlek är att leda mot det goda.

Kärlek är att lita till livet.

Bloggar för första gången via min telefon! Inte så smidigt dessvärre då varje bokstav kräver flera knapptryckningar. Risk för sms-tumme... Är på ett skakigt kinnekulletåg utan e-biljett - tur att det finns snälla lokförare...! See you!

Tacksamt ibland att vara en känsloväxlande typ. Nu finns rum för lite kärlek, glädje och hopp.

En alltför stor del av dagen med känslor av olust, till synes utan anledning. Känslor som jag vill bara ska tillhöra det förflutna har vaknat och tyngt mig. Känner tyvärr att de fångar mig. Jag vill gå ur men tror att det är dags att konfrontera. Hur det nu ska gå till. Jag är fasligt rädd för att inte må så bra och för att fastna i det men rädslan är nog farligare än olusten. Ska tro på att jag kan möta och se klart med mina ganska kloka ögon. Och kanske inte bara hålla allt små- och stor-otrevligt för mig själv... Lite av katten runt het gröt. Kanske mönsterbrytare en dag?

Efter två dagar i huvudstaden hemkommen till Lucky Luke, röra och kärlek och på den tredje dagen voro det fredagsmys. Det är imorgon. Bot mot stressidioti är att bara lägga sig på sängen bredvid sin make och prata, klappa på kinden och konstatera hur förbenat lätt man faller i skyndafällan. Trots att allt som betyder något kräver sin tid och klokhet.

Imorgon Stockholmo igen! Jag gillar mitt jobb! Kul att kunna säga och känna. Men Alfred tycker inte att jag ska åka till Stockholm och mammahjärtat kvider då lite. Men sedan tänker jag att jag och Pelle är rätt bra förebilder som inte bara följer det stereotypa mönstret. Och att jag faktiskt är tillräcklig som mamma.

Såg ni på den stora resan (heter det väl)? Svenska familjer på besök hos naturfolk. Man kan verkligen ta sig en funderare över vad som gått förlorat i vårt samhälle. Så mycket glädje och lek, kunskap om naturen och jakt, fysisk styrka! Jag är sagolikt fascinerad här där jag sitter på min rumpa vid datorn.



Bild från svt.se

besökt underjorden
tillbaka igen

vägen hit
via ord
för vilsen själ att minnas

förmågorna på plats
där de hör hemma

lite skakiga och sköra

formlagad
rustning
mer och mer hållbar

hopp om liv
kärlek
tillit

*BOK

*ALFRED SKA KÖPA GOGS

*SKOTR

*LAMPA

Barnen och jag lagar mat tillsammans. Alfred tar fram stekpannan, sätter på rätt platta, klickar i smöret, klipper upp påsen med (de hemlagade) köttbullarna, steker och är LYCKLIG och strålar i hela ansiktet:
-Mamma det här var jättekul! Det ska jag göra v-a-r-j-e dag! 
Jag är också lycklig för att jag satte honom på sysslan (med det underbara utfallet!) men tänker att jag ska påminna honom om ett antal år. Men vem vet, tänk om familjen skulle få en kock? Det ska gudarna veta att den här familjen saknat!

Axel skalar morötter med liv och lust (och alla fingar i behåll.) Han skär med liten vass kniv de minsta morotsbitar man kan tänka sig. Och det finns en plan bakom detta:
-Mamma vet du varför? För då får alla jättemånga morötter!
Och det är ju sant. Och maten är fantastiskt god när man varit med och lagat den. Köttbullarna kan inte få nog med beröm av kocken själv. Glädje i det lilla.

Alfred tittar besviket ner i den ugnsfasta formen med fiskrätten:
-Finns det inte några såna där små böjda?
Maken och jag funderar. Vad menar han?
- Vad menar du?
Och så slår det mig. Vi brukar tillaga fisk i ugn med citronpeppar, salt, gräddmjölk, gratinerat med ost och såna där små böjda. Det är r-ä-k-o-r han menar... Stackars barn. Så var det med det ordförrådet.

Men fisken går gladeligen ned ändå. Tre portioner! Och Axel chockar familjen genom att först äta upp all mat på tallriken och sedan be om en portion till. Som han äter upp! Jag säger till honom att han kommer växa så det knakar inatt. Och säger givetvis detsamma till Alfred, att de båda ska knaka ordentligt. Alfred frågar efter en stund med fundersam men lite skeptisk min:
-Kommer det verkligen att höras att vi knakar inatt mamma? Om er då?

Jo, nog knakar det om mig alltid... Men på såna där ställen som man helst skulle önska att det inte knakade till, ungefär mitt på och knaket gör det liksom lite mjukare och bulligare precis där. Hmm.

Alfred vill kramas riktigt ordentligt och flera gånger innan jag åker på fotokursen (jättemysigt så klart):
-För mamma jag har ju inte träffat dig på en lång stund!
En lång stund är då två timmar som han varit och lekt med tjejkompisen E. Förresten fick han världens gulligaste brev från henne för ett litet tag sedan. Det stod "jag gillar dig för att du leker med mig" och så var det ett egenpärlat halsband med. Det värmer i hjärtat när ens barn har fina vänner.

Axels språk är inte som de flesta andra 4-åringars. Han slänger sig med uttryck som "jag har ett önskemål om..."  och "det kan man ju förstå" eller "fantastiskt". Lite skrämmande är det då när han kommit in i en period av förnekelse och "en och annan" lögn. Ibland har jag inte den blekaste aning om huruvida ungen talar sanning eller bara diktar. Hittills har han i regel varit den oskyldiga gossen men efter att ha bankat sopborsten i bilen och blånekat trots att jag stod mitt framför honom så tvivlar jag lite på de där små orden och uppsynen av ärlighet...

Stockholmresan börjar 5.06 imorgon så nu kanske sängen ska ta emot. Kul för jobbet om jag kan tillföra annat än en snorande näsa imorgon! Go`natt!

Njuter av stunden med frid i sinnet. För nästa sekund är den troligen bortblåst. För mig är det en konst att inte fångas av mitt stundom stormande känsloliv. Med humor kan man lugnt konstatera att det händer mer under ytan än ovanför den. Så har det nog alltid varit. Samtidigt är jag på ett plan väldigt driftig. Det jag bestämt mig för händer. Väldigt ofta. Det gäller bara att verkligen bestämma sig... Inom vissa områden av livet kommer jag inte till den punkten. Men innan döden faller över mig ska jag nog ta itu med de områdena med. För jag är både världens räddaste och världens modigaste människa. Kanske har det att göra med oförmågen att vara riktigt nöjd med tillvaron en längre tid. Det finns den där ständiga längtan efter utvecklig, förbättring, följa mina ideal. Som hos mig är väldigt starka och som den sista tiden gjort mig rätt orädd ibland. Jag är trots mitt enorma bekräftelsebehov inte rädd för att tycka det jag tycker. Mitt inre kräver att jag står upp för mig och mina ideal "för annars är jag bara en liten lort" som det uttrycks så väl av Jonathan och Skorpan. 

Imorgon ska jag få svar på några prover som jag tog i veckan. Jag tror inte för stunden att det är gravallvarligt men när läkaren talade in ett meddelande i min röstbrevlåda i torsdags så sprang oron i taket! Var under cirka en halvtimme säker på att dö rätt omgående men lugnade mig betydligt efter att ha fått en telefontid först på måndagen... påminde mig också om att jag inte sökt för nåt direkt allvarligt.

Min hjärna har ett höstspår. Det är väl uppkört sedan långt tidigare och nu vill det tas i bruk igen och jag har svårt att förhindra detta. Det spåret är inget vidare för jag blir en än mer usel och kass person än vanligt när det drar igång. Nu provar jag strategin att helt enkelt vara medveten om att det spåret finns för att se om jag möjligtvis lättare kan hämta igen de elektoner (eller vad det nu är som rör sig där inne?) som dras till det spåret.

Varm kram i höstmörkret från den tillfälligt lyckliga själen.

Och så damp otillräckligheten ner igen.
Den verkar tro att den har ett bo i min kropp.
Kan man åtminstonte få be om en mindre dominant variant?

Axel är placerad i badet, Alfred i skolan och Pelle likaså! Och jag mitt i ett lätt kaotiskt hem... Det konstigaste med vårt hem är alla dessa klädhögar som växer upp som svampar i varenda rum. Obegripligt att hur man är skördar så hjälper det inte mer än någon dag. Jag vill gärna tro att jag är en rätt god organisatör men får nog erkänna att jag är det i intervall. Men mentalt är jag organiserad hela tiden och lider rätt svårt av oordningen. Ingen annan i vår familj lider dock även om jag anar en ordningsmänniska i Alfred. "Jag älskar att städa mamma". Och det stämmer ju när han kommer igång... Jag njuter av rena ytor, fyllda fruktskålar, vackra detaljer, gammalt och lantligt. Drömmar...

Paus på grund av samtal från modern. Och så hade Axel badat klart och så kombinerade jag själv lite bad och dusch. Riktigt gott med en hårinpackning, evigheter sedan!

Nu ska jag ta itu med svamparna så ordningsmänniskan i mig kan få känna lite helgfrid. Trevlig helg till er!